Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
89
— Vet jag det, jag? svarade flickan. Jag gick efter tjichir åt
honom och såg att han satt i fönstret med farbror Jerosjka. Han var
rödhårig, tror jag. Och en hel vagn med saker hade de med sig.
Och hon slog ned ögonen.
—■ Vad jag är glad att jag fick fritt från kordongen, sade
Dukasjka, och han makade sig närmare flickan och såg henne
oawänt i ögonen.
—’ Hur länge har du fritt? frågade Marjanka och smålog.
—’ Till i morgon. Ge mig ett frö, tillade han och sträckte
fram handen.
Nu log Marjanka med hela ansiktet och öppnade på skjortan.
—• Tag inte alla, sade hon.
— Jag har så sant jämt gått och längtat efter dig, viskade
Dukasjka med behärskad stämma, medan han plockade till sig
några frön innanför flickans skjorta. Sedan makade han sig än
närmare henne och fortsatte att viska med ett leende i ögat.
— Nej, jag kommer inte, har jag sagt, sade Marjanka
plötsligt med hög röst och makade sig ifrån honom.
—• Jo. . . vad jag ville säga. . . viskade Dukasjka. Kom,
Marjanka, kom, hör du!
Hon skakade på huvudet, men smålog.
—• Marjanka! Du skall komma hem och äta, säger mor,
skrek Marjankas lille bror.
—• Jag kommer strax, svarade flickan. Gå före du, far lille,
jag kommer strax.
Dukasjka reste sig och lyfte på mössan.
— Det är visst bäst jag går hem också nu, sade han. Tonen
var låtsat liknöjd, men han kunde knappast hålla
tillbaka ett leende, och han försvann bakom husknuten.
Under tiden hade fullständig natt sänkt sig över stannitsan.
Klara stjärnor blossade upp på den mörka himlen. Gatorna lågo
mörka och öde. Nazarka hade stannat kvar hos kvinnorna på
bänken, och man hörde deras skratt. Dukasjka som tyst avlägsnat
sig från flickorna, krökte plötsligt rygg likt en katt, och med
handen om den slängande dolken började han storspringa, men
inte hemåt utan i riktning mot kornettens hus. Då han
tillryggalagt två gator vek han ner i en gränd, drog upp tjerkeskan och
satte sig på marken i skuggan av ett plank. — Vänta du! tänkte
han. Med mig skall du inte driva gäck. Vänta du!
Annalkande steg avbröto hans tankegång. Han började lyssna
och skrattade för sig själv. Med sänkt huvud kom Marjanka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
