Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
leo tolstoj
kasjka och knöt ihop krutpåsen. Var är den dövstumma? År
hon ute?
—• Hon hugger visst ved. Hon har varit något till ledsen
för dig. Nu får jag inte se honom alls, säger hon. Hon pekar på
ansiktet, smackar och trycker handen mot hjärtat; det svider i en
att se henne. Skall jag ropa in henne? Hon har begripit allt om
abreken.
—• Ja, kalla in henne, sade Lukasjka. Och sä hade jag en bit
talg, tag hit den, jag måste smörja sabeln.
Gumman gick ut, och efter några minuter kom I/ukasjkas
dövstumma syster uppför den knarrande trappan. Hon var sex
år äldre än brodern och skulle ha varit utomordentligt lik honom,
om hon inte haft det för alla dövstumma egna slöa och oförmedlat
växlande ansiktsuttrycket. Hennes klädsel utgjordes av en grov
lappad skjorta, fötterna voro bara och smutsiga, på huvudet
hade hon en gammal blå duk. Hennes hals, armar och ansikte
voro muskulösa som en mans. På dräkten och på allt syntes att
hon var van att arbeta som en karl. Hon hade en vedbörda med
sig och kastade den vid spisen. Därefter gick hon fram till brodern
med ett förtjust leende, som kom hela hennes ansikte att rynka
sig, rörde vid hans skuldra och började göra snabba tecken åt
honom med händerna, ansiktet och hela kroppen.
—• Ja ja, Stepka är en duktig flicka, svarade brodern och
nickade. Hon har lagat och gjort i ordning allt. Se här skall du
få för det.
Han tog upp två pepparkakor ur fickan och räckte henne.
Den dövstummas ansikte överdrogs av en rodnad och hon
gav till ett vilt glädjetjut. Med pepparkakorna i handen började
hon göra än snabbare tecken, pekade oupphörligt åt ett visst håll
och for med sitt grova finger över ögonbrynen och ansiktet.
Dukasjka förstod och nickade och smålog. Hon sade att brodern
skulle ge gotter åt flickorna, att flickorna tyckte om honom,
och att en flicka, Marjanka, var den bästa av allesammans och
var förälskad i honom. Marjanka angav hon genom att snabbt
peka i riktning mot hennes gård och sedan föra handen över
ögonbryn och ansikte, smacka och skaka på huvudet. »Förälskad»
betecknade hon genom att trycka handen mot bröstet och kyssa
sin hand och låtsas omfamna någon. Modern hade under tiden
kommit tillbaka in, och då hon fick veta vad flickan talade om,
smålog hon och runkade på huvudet. Den dövstumma visade
henne pepparkakorna och blev åter röd av glädje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
