Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kosackerna
105
-— Skoja du! Skjut först en, sen kan du tala om saken. Seså
kvicka på! Titta, kommer nu också din värd, tillade Jerosjka med
en blick genom fönstret. Jo jag tackar så han har stassat upp sig,
nya rocken, så att du skall se ban är officer. Sicken en, sicken en!
Mycket riktigt kom Vanjusja och anmälde att värden önskade
träffa herrn.
— I/argent, sade han djupsinnigt för att förbereda husbonden
på ärendet.
Omedelbart därefter inträdde kornetten i ny tjerkeska med
officerssnören på axeln och blankborstade stövlar — ett bland
kosackerna sällsynt fotplagg — och vaggande på kroppen och med
ett leende på läpparna steg ban fram på golvet och önskade god
dag.
Kornetten Ilja Vasiljevitj var en »bildad» kosack, som vistats
i Ryssland, var skollärare och, det viktigaste av allt, adelsman.
Han ville också verka ädling, men under det allt utom klädsamma
skalet av beställsamhet, självkänsla och svada anade man ändå
en annan farbror Jerosjka. Det märktes både på det solbrända
ansiktet, händerna och den röda näsan. Olenin bad honom sitta
ner.
— God dag, far lille Ilja Vasiljevitj, sade Jerosjka, reste sig
och bugade djupt, efter vad det tycktes Olenin en smula ironiskt.
— God dag, farbror, är du här redan? svarade kornetten och
nickade vårdslöst.
Kornetten var en fyrtio års man med grått pipskägg, han var
spenslig och mager men såg bra ut och tar sina fyrtio år med
heder. Tydligen var han rädd att Olenin skulle ta honom för en
vanlig kosack och ville genast låta honom förstå vad han var för
person.
— Det där är vår egyptiske Nimrod, sade han med ett
självbelåtet leende till Olenin och pekade på gubben. En jägare för
Herranom. Han är nummer ett bland oss vad det än gäller. Ni
har redan stiftat bekantskap med honom?
Farbror Jerosjka tittade ner på sina fötter i våta pjäxor och
runkade fundersamt på huvudet, liksom häpen över kornettens
lärdom och fina manér, och upprepade för sig själv: »Gypsisk
nimrod. Sà han kan hitta på!»
— Ja, vi tänker just ge oss ut på jakt, sade Olenin.
■— Mycket rätt, anmärkte kornetten. Men jag hade ett litet
ärende till er.
— Vad önskar ni?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
