Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
leo tolstoj
ting, en duktig kosackpojke, han som fällde tjetjentsen, har länge
friat till henne, men gubben vill inte. Än skyller han pä ett, än
på ett annat; flickan är för ung, säger ban. Men jag vet vad han
tänker. Han vill att de skall komma med skänker. Så mycket
förargelse det redan varit för den flickans skull! Men Lukasjka
får henne nog till sist ändå, för han är den främste kosacken i
stannitsan, dzjigit, har fällt abreken och kommer att få korset.
— Men hur hänger detta ihop? När jag gick och vankade på
gården i går kväll, såg jag hur värdens dotter och en kosack stod
och kysstes, sade Olenin.
— Du ljuger! skrek gubben och tvärstannade.
—- Nej, på min ära, sade Olenin.
—• Ja, se de kvinnfolken, de är då ena hår av hin, sade Jerosjka
fundersamt. Vad var det för kosack?
—■ Det såg jag inte.
—• Hurdan kant hade han på mössan? Vit?
— Ja.
—- Och röd röck? Och han var så stor som du?
— Nej större.
—- Det var just han, Jerosjka började storskratta. Det var
just han, min Marka. Han Lukasjka. Jag kallar honom Marka
på skämt. Det tycker jag om. Likadan var jag själv, du far. Vad
skall en göra långa krumbukter för? Ibland kunde det hända att
min käresta sov ihop med mor sin eller med svägerskan, men jag
kröp allt till henne ändå. En ann gång bodde hon högt upp, och
mor hennes var en riktig häxa, hon kunde inte lida mig, den
satkäringen. Jag kom i sällskap med min goa vän, Girtjik hette han,
gick tätt under fönstret, kiev upp på hans axlar, lyfte av fönstret
och trevade. Hon sov på bänken nedanför. En gång väckte jag
henne på det sättet. Kors så rädd hon blev! Hon kände inte igen
mig. Vem är det? skrek hon. Men jag kunde ju ingenting säga,
gumman började ju redan röra på sig. Jag tog av mig mössan och
stoppade den i gapet på’na. Då kände hon tvärt igen mig på
brämet kring mössan och sprang upp. Ja, på den tiden fattades det
en ingenting. Kajmak och vindruvor och allt möjligt fick en
smörja sig med, slöt farbror Jerosjka, som gärna anlade praktiska
synpunkter. Och hon var inte den enda. Det var ett liv!
— Och nu då?
—• Nu går vi ut med hund, och när vi skrämmer upp en fasan,
sä skjut!
—• Du kanske själv skulle vilja slå dig ut för Marjanka?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
