Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
leo tolstoj
surrade i luften, jägarnas ryggar, ansikten och händer voro täckta
av mygg. Det doftade gräs och skogsfukt. Olenin såg sig
oupphörligt om efter kärran, där Marjanka satt och drev på oxarna
med sitt spö.
Det var tyst. Djuden från stannitsan nådde nu inte längre
jägarnas öron, man hörde blott knastret i snåren, som hundarna
bröto sig igenom, och en och annan fågels kvitter. Olenin visste
att det var farligt i skogen, att abreker alltid höllo sig gömda på
ställen som dessa. Men han visste också att i skogen är bössan ett
gott värn för fotgängaren.
Han var visst inte rädd, men han kände att en annan skulle
kunnat vara rädd i hans kläder, och han tittade spänt in i den
töckniga, daggdrypande skogen, lyddes till de sällsynta, svaga
lätena, höll geväret redo och erfor en angenäm, för honom ny
känsla. Farbror Jerosjka, som gick före, stannade vid varje pöl,
där det syntes ett villebråds dubbla spår, granskade dem
uppmärksamt och visade Olenin pä dem. Han talade knappt alls;
endast sällan och då gjorde han sina anmärkningar viskande.
Vägen de gingo hade förr varit en körväg, men var sedan länge
övervuxen med gräs. Alm- och platanskogen på ömse sidor var
så tät och snårig att blicken ej förmådde genomtränga den. Nästan
vart träd var från ovan till nedan omslingrat av vildvin, marken
var täckt av täta, mörka törnsnår. Var liten glänta var bevuxen
med blåbärsris och säv med vajande gråa vippor. Här och där
gingo breda djurstigar och smala, tunnelliknande fasanstigar från
vägen rätt in i skogen. Vegetationens yppighet i denna av
tamboskap aldrig beträdda skog slog Olenin med häpnad, något
liknande hade han aldrig förr sett. Skogen omkring honom, faran,
gubben med sina hemlighetsfulla viskningar, Marjankas
mannavulna, ståtliga gestalt och bergen —■ allt föreföll Olenin som en
dröm.
— Där slog en fasan ned, viskade gubben med en blick åt
sidan och drog ned mössan över ansiktet. Täck över nosen!
Han gjorde en ilsken åtbörd åt Olenin och kröp vidare, nästan på
alla fyra. Fasanen tycker inte om människoansikten.
Olenin var ännu ett stycke bakom, då gubben stannade och
började syna ett träd. Tuppen gurglade från trädet åt hunden
som skällde på honom, och Olenin fick syn på fasanen. Men i
samma nu ljöd ett kanonlikt skott ur Jerosjkas väldiga bössa,
tuppen flög upp med fjädrarna yrande kring sig och störtade till
marken. På väg fram till gubben skrämde Olenin upp ännu en.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
