Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kosackerna
115
egen del, tänkte han åtei och åter, vaiiör skall man då inte leva
för andra?
Han grep bössan, och i avsikt att genast vända hem för att
övertänka allt detta och finna ett tillfälle att göra gott lämnade
han skogsgömmet. Då han kom ut i gläntan, såg han sig omkring.
Solen syntes nu inte längre över trädtopparna, det hade blivit
svalare och hela platsen föreföll honom okänd och alldeles olik
stannitsans omnejd. Allt hade med ens förändrats ■— både vädret
och skogens karaktär. Himlen var överdragen med moln, blåsten
ven i trädtopparna, runtomkring syntes endast vass’och överårig,
murknande skog. Han började locka på hunden, som fått slag
på något villebråd och sprungit ifrån honom, och hans röst
klingade främmande i hans egna öron. Och plötsligt blev han
fruktansvärt hemsk till mods. Han blev rädd. Han kom att tänka på
abrekerna, på mord han hört berättas om, och ur var buske
väntade han att få se en tjetjents springa fram, väntade att han
skulle få lov att kämpa för sitt liv och dö eller fegt ta till flykten.
Också på Gud tänkte han och på ett liv efter detta, så som han
inte på länge tänkt över sådana ting. Runt om stod alltjämt
samma dystra, stränga, vilda natur. — Lönar det sig verkligen
att leva bara för sig själv, tänkte han, när man kan dö när som
helst, dö utan att ha uträttat något gott och utan att någon i
världen vet om det?
Han gick i den riktning där han antog stannitsan låg. På jakt
tänkte han inte längre, han kände sig dödstrött, och
uppmärksamt, nästan med skräck i blicken granskade han var buske, vart
träd, ständigt beredd att göra upp räkningen med livet. Efter att
ha irrat omkring rätt länge kom han fram till en grav, i vilken
rann kallt, sandblandat vatten från Terek, och för att inte förirra
sig vidare beslöt han följa den. Han gjorde så utan att veta vart
den förde.
Plötsligt rasslade det i vassen bakom honom. Han spratt till
och grep efter bössan. Sedan skämdes han över sig själv; den
tröttsprungna hunden kastade sig flämtande i giavens vatten
och började lapa.
Han drack också och följde sedan efter hunden, i tanke att
han skulle visa honom vägen till stannitsan. Men trots hundens
sällskap föreföll honom hela omgivningen allt kusligare. Skogen
mörknade, blåsten ven allt våldsammare i de gamla stympade
trädens toppar. Några stora fåglar kretsade skriande kring sina
bon där uppe. Växtligheten blev torftigare, allt oftare träffade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
