Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kosackerna
127
— När man tjänstgör i den här ödemarken måste man
åtminstone göra karriär. . . skaffa sig en orden, befordran, så
att man blir överflyttad till gardet. Det är alldeles nödvändigt,
om inte för annat så för släktingars och bekantas skull. Fursten
tog mycket välvilligt emot mig, han är verkligen en hygglig karl,
pratade Bjeletskij utan avbrott. Efter expeditionen blev jag
föreslagen till Anna. Och nu stannar jag här tills fälttåget börjar.
Jag trivs utmärkt. Vilka kvinnor! Och ni, hur har ni det? Vår
kapten, Startsev ni vet, en snäll, enfaldig karl — han berättade
mig att ni lever här som en riktig vilde och inte umgås med någon.
Jag förstår ju att ni inte vill närma er officerarna här. Men så
trevligt, nu skall vi två vara tillsammans. Jag har mitt kvarter
hos fanjunkarn. Det är en förtjusande flicka de har där —
Ustenjka — rent förtjusande.
Och utan avbrott flödade franska och ryska om vartannat,
likt ett lång eko från en värld, som Olenin trodde sig ha lämnat
för alltid. Allmänna omdömet om Bjeletskij var att han var en
snäll, godhjärtad pojke. Det är ju möjligt att ban verkligen var
så, men på Olenin gjorde han trots sitt vackra, godmodiga ansikte
ett i högsta grad obehagligt intryck. Det förargligaste av allt
var att han absolut inte kunde förmå sig att bryskt avspisa
representanten för den värld, som var hans egen, forna, alldeles
som om den haft ojäviga rättigheter över honom. Han kände
sig rasande både på Bjeletskij och sig själv, men mot sin vilja
blandade också han in franska fraser i sitt tal och visade sig
intresserad för generalen och Moskvavännerna, och därför att
de båda talade franska i en kosackstannitsa yttrade han sig
ringaktande om officerskamrater och kosacker och visade sig
vänskaplig mot Bjeletskij, lovade att hälsa på honom och bad honom
komma igen ofta.
Själv sökte Olenin dock inte upp Bjeletskij. Vanjusja åter
gillade honom högeligen och förklarade att han var en riktig herre.
Bjeletskij började genast leva en rik kaukasisk officers
vanliga liv i en stannitsa. Olenin såg hur han på en månad blev så
införlivad med kosackbyn som om han bott där i all sin tid.
Han bjöd gubbarna på starksaker, ställde till dans och gick
själv på danser hos flickorna, skröt över sina erövringar och
nragte det ända därhän att flickor och hustrur började kalla
lonom »guffar». Kosackerna hade inte svårt att förstå en som
yckte om vin och kvinnor, de vande sig vid honom och till och
med tyckte bättre om honom än om Olenin, som var en gåta.
Tolstoj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
