Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XXIV - XXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i jo
leo tolstoj
grep två runda pepparnötter och en brun pepparkaka och
obeslutsamt höll dem. Samtalet flöt trögt och tvunget, trots Ustenjkas
och Bjeletskijs trägna försök att muntra upp sällskapet. Olenin
satt och skruvade sig och funderade på vad han skulle säga, kände
att han väckte nyfikenhet, kanske löje, och smittade de andra med
sin förlägenhet. Han rodnade och fick ett intryck att särskilt
Marjanka kände sig besvärad. — De väntar säkert att vi skall ge
dem pengar, tänkte han. Men hur skall det gå till? Den som finge
ge dem något så fort som möjligt och gå sin väg!
XXV.
— Vad vill det säga, känner du inte din hyresgäst? vände
sig Bjeletskij till Marjanka.
— Hur skulle jag kunna känna honom, när han aldrig hälsar
på hos oss? svarade Marjanka med en blick på Olenin.
Olenin spratt förskräckt till, blev eldröd och svarade utan att
själv veta vad han sade:
— Jag är rädd för din mor. Hon grälade på mig så
förskräckligt första gången jag kom till er.
Marjanka brast i skratt.
— Och du vart rädd? sade hon, kastade en blick på honom och
vände sig bort.
För första gången såg Olenin nu hela hennes ansikte, förut
hade han alltid sett henne med en duk ända upp till ögonen.
Inte utan anledning ansågs hon för stannitsans skönhet. Ustenjka
var en vacker flicka, liten, fyllig och rödkindad, med muntra,
bruna ögon och alltid leende röda läppar. Marjanka åter såg inte
endast bra ut, hon var en skönhet. Hennes drag skulle kunnat
förefalla alltför manliga och nästan grova om det inte varit för
den ståtliga, välvuxna gestalten och den yppiga barmen och
framför allt den på en gång stränga och milda blicken i de långsmala,
svarta ögonen, omgivna av mörka skuggor under de svarta
brynen, och det ljusa, vänliga leendet. Hon log sällan, men man
fäste sig alltid vid hennes leende. Hela hennes varelse andades
jungfrulig kraft och sundhet. Alla flickorna voro vackra, men
såväl de själva som Bjeletskij och kalfaktorn, som kom med
pepparkakorna riktade ofrivilligt blickarna på Marjanka, och till
henne ställdes deras tal. Hon föreföll som en stolt och glad
drottning över de andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
