Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XXVIII - XXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i jo
leo tolstoj
— Lukasjka? De har smäckt i honom att jag tänker föra
flickan till dig, viskade gubben. Och för resten, vad det
anbelangar sä blir hon vår, när vi vill. Ge bara bra med pengar, så
är hon vår. Jag skall styra om’et, var så säker!
— Nej, farbror, pengar hjälper inte, om det inte finns kärlek.
Tala inte mer om den saken.
— Ingen kan med oss två stackare, sade plötsligt farbror
Jerosjka och började gråta igen.
Olenin drack mer än vanligt, medan han lyssnade till gubbens
historier. — Ja, nu är alltså min Lukasjka lycklig, tänkte han,
men ändå kände han sig tung till sinnes.
Gubben drack sig så full att han ramlade under bordet.
Vanjusja, som måste kalla en soldat till hjälp för att släpa ut honom,
spottade och fräste och var så förgrymmad på gubben för hans
skamliga beteende att han inte använde en enda fransk glosa.
XXIX.
Det var i augusti månad. Under flera dagar i sträck hade
inte minsta molntapp synts på himlen; solen brände outhärdligt,
och ända från morgonen blåste en ljum vind, som drev upp
moln av brännhet sand från bankarna och vägen och svepte
dem med sig över vassar, träddungar och stannitsa. Gräset och
trädens lövverk voro täckta med damm. Fotstegen ekade på de
torra, hårda vägarna. Vattnet i Terek hade för länge sedan
sjunkit, och gravarna torkade ut undan för undan. De leriga, av
boskapen söndertrampade stränderna kring dammen utanför
stannitsan lågo blottade och dagarna i ända hördes barnen skrika
och plaska i vattnet. På stäppen voro de vassbevuxna
sankmarkerna redan uttorkade och boskapen råmade och ville hem
mitt på dagen. De vilda djuren hade tagit sin tillflykt till
avlägsnare vassar och bergen på andra sidan Terek. Myggor och flugor
stodo som ett moln över sankmarkerna och stannitsan.
Snöbergen voro svepta i en grå dimma. Luften var tunn och
illaluktande. Abrekerna, berättades det, hade gått över den halvt
utsinade floden och strövade omkring på denna sidan. Var kväll
gick solen ned i ett blodrött dis.
Det var den allra brådaste tiden. Stannitsans hela
befolkning var ute på arbusfälten och i vingårdarna. De yppiga
vin-rankoma gåvo en tät, sval skugga. Överallt mellan de breda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
