Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kosackerna
155
förstukvisten och började vandra av och an på gården. Men
Marjanka kom inte ut vidare.
Hela natten tillbragte Olenin ute på gården och lyssnade
spänt till varje ljud från värdfolkets stuga. Han hörde hur de
språkade på kvällen, hur de åto kvällsmat, hur de bredde ut
bolstrarna och lade sig att sova. Han hörde hur Marjanka
skrattade åt något, hörde hur allt blev tyst. Kornetten viskade några
ögonblick med hustrun, någon andades.
Han vände tillbaka in i sin stuga. Vanjusja låg och sov
påklädd. Olenin kände avund mot honom och började åter vandra
omkring ute på gården, i ständig väntan på något. Men ingen
kom ut, ingen rörde sig. Tre människors regelbundna andetag
var allt Som hördes. Han kände igen Marjankas andhämtning,
och han lyssnade till den och till sitt eget hjärtas bultande. Hela
stannitsan hade förstummats, månen gick upp, och han urskilde
tydligare kreaturen, som lågo och flåsade på gårdarna och
emellanåt sävligt reste på sig. Olenin frågade sig rasande: — Vad är
det jag vill? men kunde ändå inte slita sig loss. Plötsligt hörde
han alldeles tydligt steg och en dörrs knarrande i värdfolkets
stuga. Han rusade dit, men återigen hördes ingenting utom
regelbundna andetag, och återigen reste sig buffelkon ute på
gården efter en tung suck först på frambenen och sedan på alla fyra
och började slå med svansen; det Smällde något mot gårdens hårda
lera, och därpå lade hon sig på nytt med en suck i måndiset. —
Vad har jag här att göra? frågade sig Olenin och beslöt på allvar
att gå och lägga sig. Men återigen hördes steg, i inbillningen såg
han Marjanka komma ut i den töckniga månskensnatten, och
åter rusade han till fönstret.
Strax före soluppgången gick han fram till fönstret och
knackade på luckan och sprang sedan bort till dörren. Nu hörde
han alldeles tydligt Marjankas andetag och steg. Han lade handen
på klinkan och knackade med den. Ett par bara fötter närmade
sig tassande dörren. Klinkan lyfte sig, dörren knarrade, det slog
emot Olenin en doft av pumpa och mejram, och på tröskeln
uppenbarade sig Marjanka. Blott för en sekund såg han henne i
månljuset. Hon slog igen dörren, och mumlande något sprang hon
in igen. Olenin knackade lätt. Inget svar kom. Han sprang bort
till fönstret och började lyssna. Plötsligt överraskades han av
en skarp, gäll mansröst.
— Jo, ni är just fin, sade en undersätsig kosack i vit mössa och
kom tätt inpå Olenin från gården. Jag såg allt jag, ni är just fin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
