Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XXXIII - XXXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kosackerna
161
utan med hela mitt väsen. Genom att älska henne känner jag
att jag är en oskiljbar del av hela Guds lyckliga värld.
Förut skrev jag om mina nya övertygelser, som jag vunnit
under mitt ensliga liv här, men ingen kan ana med vilken möda de
arbetats fram inom mig, med vilken fröjd jag omfattat dem och
sett en ny väg öppna sig i livet. Något dyrbarare än dessa
övertygelser ägde jag inte .... Nå . . . kärleken kom, och nu äro de
borta och jag inte så mycket som saknar dem. Jag har till och med
svårt att förstå att jag kunde sätta ett sådant värde på en sådan
ensidig, kylig, rent förståndsmässig sinnesförfattning. Skönheten
kom och smulade hela den mödosamt upptimrade byggnaden till
stoft. Och inte en saknadens tanke på det försvunna!
Självuppoffring — dumheter, strunt! Alltsammans är endast högmod, en
tillflykt undan välförtjänt olycka, en räddning från avund över
andras lycka. Leva för andra, göra gott? Varför? När det inom
mig finns endast kärlek till mig själv och endast en önskan —
älska henne och leva med henne, leva hennes liv. Det är inte andra,
inte Dukasjka jag i detta nu önskar lycka. Jag älskar inte de andra
nu. Förut skulle jag ha sagt mig själv att det är illa. Jag skulle ha
pinat mig med frågorna: Hur skall det bli med henne, med mig,
med Dukasjka? Nu är mig allting egalt. Jag råder inte över mig
själv, utan det finns något starkare inom mig som leder mig. Jag
lider kval, men förut var jag död och först nu lever jag. Och nu
skall jag gå till dem och säga henne allt.»
XXXIV.
Sent på kvällen, sedan Olenin slutat detta brev, gick ban till
värdfolket.
Gumman satt på ugnsbänken och torkade kokonger, Marjanka
satt med obetäckt hår och sydde vid ett ljus. Då hon fick se
Olenin, sprang hon upp, tog sitt huvudkläde och gick bort till
spisen.
— Seså, kom och sitt hos oss, Marjanusjka, sade modern.
— Nej, jag är barhuvad. Och hon hoppade upp på ugnen.
Olenin såg endast hennes knän och de nedhängande välfoftnade
benen. Han bjöd gumman på te, och hon trakterade gästen med
kajmak, som hon skickade Marjanka att hämta. Men sedan hon
ställt tallriken på bordet hoppade Marjanka på nytt upp på ugnen,
och Olenin hade blott förnimmelsen av hennes ögon. De började
tala om lantbruket. Mor Ulitka blev allt välvilligare, och hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
