Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XLI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i jo
leo tolstoj
steg längre bort. Plötsligt steg där ett rökmoln och än en kula
kom visslande. Abrekerna sutto i ett kärr nedanför kullen.
Olenin frapperades av platsen de valt. Den liknade hela den övriga
stäppen, men genom att abrekerna sutto där fick den liksom en
Särprägel och skilde sig från allt annat. Den föreföll honom till
och med att vara just det ställe där abrekerna borde sitta.
Dukasjka återvände till sin häst, och Olenin följde efter.
— Vi måste skaffa en hövagn, sade Dukasjka, annars skjuter
de ner oss. Bakom kullen där står en nogajkärra med hö i.
Kornetten fann inget att invända, och underofficern gav
sitt bifall. Hövagnen rullades fram, och kosackerna gömde sig
bakom den och började draga ned hö över sig. Olenin red upp
på kullen, där han kunde följa allt. Hövagnen satte sig i rörelse;
kosackerna sköto den framåt. Tjetjentserna — de voro nio man
— sutto i en rad och sköto inte.
Allt var stilla. Plötsligt hördes från tjetjentsernas håll de
sällsamma tonerna av en klagosång, som liknade farbror Jerosjkas
»aj-da-laj-laj». Tjetjentserna visste att de inte skulle undkomma,
och för att inte falla för frestelsen att fly hade de bundit sig
samman med remmar knä om knä, höllo gevären i beredskap och
uppstämde dödssången.
Kosackerna med hövagnen kommo allt närmare och närmare,
och i var stund väntade Olenin skott. Men stillheten bröts blott
av abrekernas sång. Med ens tystnade sången, ett skott ljöd, kulan
snuddade vid vagnskanten, det hördes tjetjentsiska svordomar
och tjut. Skott följde på skott och kula efter kula slog mot
vagnen. Kosackerna sköto ej, men voro nu på inte mer än fem stegs
avstånd från fienderna.
Efter ännu ett ögonblick upphävde kosackerna sitt stridsskri
och rusade fram från ömse sidor av vagnen. Dukasjka sprang
främst. Olenin hörde några skott, skrik och jämmerrop. Han
tyckte sig se rök och blod. Han slängde tyglarna och rusade
besinningslöst bort till kosackerna. Det hade lagt sig en dimma
över hans ögon. Han urskilde ingenting, förstod blott att allt
var slut. Vit som ett lärft höll Dukasjka en sårad tjetjents om
armarna och röt: —Skjut honom inte! Jag vill ta honom levande.
Det var samme rödhårige tjetjents som kommit för att hämta
sin skjutne broders lik. Dukasjka föll blödande från ett sår i
magen. Han sprang upp, men föll på nytt och svor omväxlande
på ryska och tatariska. Några kosacker gingo fram till honom
och började lossa hans bälte. En av dem, Nazarka, fumlade både
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
