Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i maj 1855 - XIII - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
IvËO TOLSTOJ
jag själv Var där och såg honom, sade fänriken. Det måtte väl
vara nog att man bär bort sina egna. Den kanaljen, nu har han
börjat skicka bomber! tillade han.
Michajlov satte sig ner och tog sig om huvudet, som börjat
värka ohyggligt av rörelsen.
— Nej, han måste ovillkorligt hämtas, det är ju möjligt att
han ännu lever, sade Michajlov. Det är er plikt, Michajl Ivanitj.
Michajl Ivanitj svarade inte.
— Han försummade att ta honom då, och nu måste jag
skicka några soldater. Men hur skall jag kunna det? I den här
fruktansvärda elden riskerar de livet i onödan, tänkte Michajlov.
— Gossar, det är ingen annan råd än att ni måste gå tillbaka
och hämta officern, som ligger sårad borta i graven, sade han,
men han höjde inte rösten och tonen var inte befallande, ty han
visste hur ovilligt soldaterna skulle hörsamma ordern. Och som
han ej riktat sina ord till någon särskild, var det i själva verket
ingen som rörde sig.
— Det är ju möjligt att han redan är död, och då är det
verkligen inte värt att i onödan utsätta folk för fara. Och felet är ju
uteslutande mitt, det var ju jag som försummade mig. Jag går
själv och tar reda på om han lever. Det är min plikt, sade
Michajlov till sig själv.
— Michajl Ivanitj, ta befälet, jag kommer strax fatt er, sade
han, och med ena handen drog han kappan om sig, den andra slöt
han hårt om bilden av den helige Mitrofanes, som han hyste
särskilt förtroende till, och började storspringa genom löpgraven.
Han övertygade sig om att Praskuchin var död och släpade
sig sedan tillbaka, flämtande och med handen pressad mot det
nedhasade förbandet och sitt nu våldsamt värkande huvud.
Bataljonen hade redan hunnit till foten av höjden och var nästan
ur skottlinjen, då Michajlov hann upp den. Jag säger nästan,
ty då och då hittade en bomb ända hit.
— I morgon måste jag ändå ge mig av till förbandsplatsen
och skriva in mig, tänkte stabskaptenen, medan den tillkallade
fältskärn förband honom.
XIV.
På den daggiga blommande ängen som skilde bastionen från
löpgravarna ■ och på golvet i Sevastopols gravkapell lågo hundrade
blodiga, stympade människokroppar som för ett par timmar sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
