Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i augusti 1855 - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324
IvËO TOLSTOJ
Den ena systern, en femtio års kvinna med svarta ögon och
ett strängt uttryck i sitt ansikte, bar bindor och charpi och gav
order åt en ung fältskär, nästan en gosse, som gick bakom henne.
Den andra, en vacker, blond tjugu års flicka med blekt, fint
ansikte, som blickade fram ur den vita huvan så älskligt hjälplöst,
gick med nedslagna ögon och händerna i förklädesfickorna
bredvid den äldre och såg ut att ej våga vika från hennes sida.
Kozeljtsov vände sig till dem med frågan, om de visste var
den Martsov fanns som kvällen förut fått ena benet avskjutet.
— Han är visst vid P:s regemente? frågade den äldre. Är
ni släkt med honom?
— Nej, men vi är kamrater.
— Följ dem, sade hon på franska till den yngre systern. Det är
ditåt. . . och själv gick hon åtföljd av fältskäm bort till en sårad.
— Kom då, vad står du och stirrar för? sade Kozeljtsov
till Volodja, som stod och såg på de sårade med höjda ögonbryn
och smärtsamt förvridet ansikte, ur stånd att slita sig från synen.
Kom, hör du!
Volodja följde brodern, men fortsatte att se sig omkring och
omedvetet upprepa:
— Å Gud! Å Gud!
— Han är väl nyligen kommen? frågade systern Kozeljtsov
och gjorde en åtbörd mot Volodja, som suckande och kvidande
följde dem genom korridoren.
— Alldeles nyss.
Den vackra systern såg på Volodja och brast plötsligt i tårar.
— Min Gud, min Gud, när skall detta sluta? sade hon med
förtvivlan i rösten.
De gick in i officersavdelningen. Martsov låg på rygg med
de muskulösa, till armbågen blottade armarna över huvudet,
och hans gula ansikte hade ett uttryck som om han bet ihop
tänderna för att inte skrika av smärta. Det oskadda benet, som hade
strumpa på, hade han stuckit utanför täcket, och hans fingrar
foro krampaktigt över det.
— Hur är det med er? frågade systern, och med sina fina,
mjuka händer — Volodja lade märke till en guldring på
ena fingret — lyfte hon upp hans litet skalliga huvud och jämkade
på kudden. Se här är några kamrater som har kommit för att
hälsa på er.
— Klart att jag har ont, sade den sårade i retlig ton. Iyåt
vara, det är bra nu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
