Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett möte i fält med en Moskvabekant. Ur furst Nechljudovs kaukasiska dagbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3Ö2
LËO TOLSTOJ
hade också slagit upp några bänkar och ett litet bord åt oss där.
På grund av alla dessa agremanger brukade artilleriofficerarna,
våra kamrater, och några infanterister om kvällarna samla sig
på vårt batteri och kallade platsen för klubben.
Det var en härlig kväll, de bästa spelarna hade kommit
samman, och vi slogo kägel. Jag, fänrik D. och löjtnant O. hade
förlorat två spel å rad, och under allmän munterhet — officerare,
soldater och kalfaktorer tittade på från sina tält — buro vi två
gånger vinnarna på våra ryggar från ena ändan av banan till
den andra. En särskilt löjlig syn var den jättelike, fete
stabskapten Sj., som med benen släpande på marken, pustande och
godmodigt leende red gränsle Över den lille spinkige löjtnant O.
Men det var redan sent. Kalfaktorerna buro ut tre glas te utan
fat till oss sex, och efter slutat spel styrde vi stegen till bänkarna.
I närheten av dem stod en oss obekant, hjulbent liten man, klädd
i fårskinnspäls och papach med lång, stripig ull. Då vi nalkades
honom tog han några gånger obeslutsamt av och på mössan,
och några gånger gjorde han en rörelse som för att närma sig oss,
men hejdade sig. Då han emellertid antagligen fann att han inte
längre kunde förbli obemärkt, lyfte han på mössan, gjorde en lov
förbi oss och gick fram till stabskapten Sj.
— Ah, Guskantini! Hur står det till, min gubbe? sade Sj.
och smålog godmodigt, ännu under intrycket av sin ritt.
Guskantini, som Sj. kallade honom, satte genast på sig mössan
och låtsades sticka händerna i pälsfickorna, men åtminstone på
den sida han vände mot mig hade pälsen ingen ficka, och den lilla
röda handen fick en otymplig ställning.
Det intresserade mig att söka fundera ut vad mannen var
— en volontär eller en degraderad — och obekymrad om att
min blick (det vill säga en främmande officers blick) gjorde honom
förvirrad, mönstrade jag hans klädsel och yttre.
Han föreföll att vara omkring trettio år. Hans små runda,
gråa Ögon tittade på en gång slött och oroligt fram under
pa-pachens smutsvita fårull, som hängde ner över ansiktet. Den
klumpiga, oformliga näsan, som stack ut mellan de infallna
kindbenen, framhävde ansiktets onaturliga, sjukliga magerhet.
Läpparna under de glesa, mjuka, vitaktiga mustascherna voro i
ständig, orolig rörelse och tycktes försöka anta än ett, än ett annat
uttryck. Men det blev endast ofullbordade försök, det
dominerande var och förblev ett uttryck av ängslan och nervös oro. Kring
den magra, seniga halsen hade han en grön yllehalsduk, som var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
