Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 4. Fyra musketörer i livsfara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är det mörkblått, och nu kommer skymningen fort.
När pojkarna blicka sig tillbaka, se de stadskonturen
som en liten stack i fjärran, men här och där tindrar
mellan dimslöjor ett grönt öga. Tiden är för länge sedan
kommen att vända om, och pojkarna känna sig något
häpna över att timmarna så häftigt rusat fram.
Himlen börjar se grumlig ut; det snurrar snart i luften av
små flingor, men kölden är icke så stark. Kinderna
bli våta, och det skymmer för pojkarnas ögon, när de
åter söka stadsbilden. De ha alla blivit tysta, ty alla
behärskas de av en känsla, som tycks vara släkt med de
tidiga barnaårens spökrädsla. Detta är något nytt för
dem, ty naturens vänlighet har övergivit dem, och
detta dunkel är icke gott, mystiskt och lockande, det är
snarare ont och olycksbådande.
— — —
d’Artagnan var den förste, som hörde en liten knall
i isen. Därpå följde en kraftigare; den lät dov och
hotande.
— Hjälp, skrek Portos.
— Är det farligt, frågade Atos och började tugga
på naglarna, medan han höll den avtagna vanten i
ena handen. Är det farligt?
— Vad säger du? ropade d’Artagnan till Portos, vad
skriker du för? Du står ju där på isen som du är.
Det hela gick så hastigt, att samtalet musketörerna
emellan avstannade. Alla upptäckte nu, att en bred
svart kanal skilt dem från den stora isen, som hade
förbindelse med land. Den var svart som en grav och
lång som en midgårdsorm. De vände staden ryggen med
en förskräckelsens spänstighet, och de stirrade ut i
mörkret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
