Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 6. Nordqvists sorgmarsch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skyndade journalisten nedför trappan. Kasande med
handen utefter ledstången, gnolade han helt omedvetet på
den sorgesamma melodi, om vilken han nyss
skämtande talat med vännen. Små våta flingor yrde alltjämt
i luften; det var mars, som nu skulle lossa på de
starkaste av vinterns band. När Cello nalkades den del av
hamnen, från vilken för några timmar sedan en
räddningsexpedition avgått, dök plötsligt en smärt
flickgestalt upp vid hans sida, men han kunde icke se
hennes ansikte.
— Min bror, ropade hon förvirrad, i det hon vände
sig till den unge mannen.
— Erlandsson, presenterade sig denne i hastigheten.
— Min bror... hur är det?
— Tyvärr kan jag inte lämna några upplysningar,
svarade Cello brådskande, under det han i dunklet
sökte uppfånga några drag av den okända. Han
varsnade endast ett par oroliga, mörka ögon i ett blekt,
ungt ansikte.
— Men, fortsatte Cello, kanske jag senare kan stå
till tjänst... Med vem har jag...
— Det är fröken Åvik, Märta Åvik, sade den
uppskrämda flickan hastigt. Tack, tack!
Och hon försvann lika fort som hon kommit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
