Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 12. ”Svan på lugnt vatten”, oljemålning av Eugen A:son Renard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
— Jag ville inte såra honom och säga det, när han
var inne, sade Cello.
— Vilken honom, frågade Karl Ludvig och
konstanmälaren i korus.
— Renard, för fadren, sade Cello irriterad.
En pust av lättnad steg upp från de två herrarna.
— Jaså, ni menar bara tavlan, suckade signaturen
F. F. och sjönk belåten ner i stolen, där han nyss suttit
spänd som en stålfjäder.
— Tack ska du ha, lät det inom kort från Karl
Ludvig, representanten för jordiska intressen, som på
gammaldags maner, med arm krökt i arm, lade bort
titlarna med signaturen F. F., som representerade
konstförståndet och de andliga värdena.
När Cello frampå natten vid ett litet fönsterbord
fann sig i färd med att spela kort tillsammans med
två av de i festligheten deltagande herrarna, kom han
åter ett par gånger att kasta lömska blickar på den
lugna svanen och det klara vattnet. Varje gång
begick han de vanvettigaste ting och blev överöst med
ovett av medspelaren; den trötte herr Erlandsson fann
tavlan så spröd, så ljuvligt rofull, att han till sist
hoppades få se den nedgående solen krevera som en
oljetank på ett brinnande fartyg, medan små torpedjagare
ilade f:-am och åter på sjön, avfyrande häftiga
kanonsalvor, med blå och svart rök över den lögnaktigt
fridfulla nejden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
