Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 13. Pensionatet Koludden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
och till svar på Nils Uttermans dudelidia
kom det: dudeli, dudeli dej.
Hon tystnade, och man hörde några sekunder endast
regnet, och ryck och brus i lövträden utanför.
— Tack, dyra Pyllan, ropade samtidigt de två
livs-friska systrarna, varefter de sprungo upp och slöto
väninnan i sina armar. Vi ville då riktigt krama om dig!
Ingen läser Fröding som du. Nej, ingen gör det! Den
store skalden skulle tacka dig och se på dig med sina
härliga, vemodiga blickar, om han levde.
— Den store skalden lever icke, yttrade fröken
Eleonore till svar, och såg drömmande ut. Nej, han
är död. Ä, sade hon, man kunde gråta ...
— Varför det, ropade den livsglada damen i
sjömansblusen. Det var väl en härlig livsgärning han gjort.
Vad båtar att sörja, vad båtar att grubbla!
Fröken Pylman log blekt och såg i sitt leende allvar
ut som om hon menat: tanklösa barn, vad förstår väl
ni mitt hjärtas känslor! Högt utbrast hon:
— Ja, förlåt mig! Jag är en egoist, mina vänner.
Men del är ibland, som om jag tyckte, att just mig
skulle han ha förstått, liksom jag fattat honom ...
Hon satte den hamrade kopparplåten tillrätta, tryckte
åter lätt till håret, en gång vid vartdera örat, och såg
ned på den vackert vävda allmogemattan. Då hörde
Cello till sin fasa stationsinspektoren yttra följande
ord, i andante och med skarp klarhet:
— Då ni nyss deklamerade, fröken, sade han, såg
ni ut som — en mörk viol.
Det var som om Cello plötsligt känt, att man ryckt
undan hans sista stöd i livet. Han stirrade på den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
