Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - 24. Illusionistens sista nummer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
261
— Hårt straff, avslutade Olsén sitt korta samtal,
men som jag säger: det måste genomgås, det måste
tas I Har man varit en åsna...
— Ja, suckade Anker meningsfullt, i det han i
detsamma kastade ett par långa blickar bort i den
skumma korridoren, där en tjock herre sågs vanka av och
an med bestämda och guppande steg, vilka ibland
kommo korridorgolvet att lätt sjunga och darra.
— Vem är det där, frågade han Olsén.
— Det är Karl Ludvig, som väntar på mig, svarade
denne i det han tog avsked. Nu vet du allt! Men håll
tyst så länge. Godnatt!
Fondmäklaren Anker återvände till sällskapet
försänkt i dystra tankar, och när han kom in i det
tämligen sparsamt upplysta rummet, vars gula ljusstrålar
koncentrerades över bordet, där herrarna hade sin
plats, verkade tavlan nästan hemsk på den av
sinnesrörelse skakade fondmäklaren. Han såg ett par
ansikten ihoplutade, han hörde ett dovt mummel. På
bordet lågo de två små missbildade huvudena, bleka
eller gröna, och i bakgrunden syntes den rödhårige
hovmästarens blodlösa ansikte och vita, stora händer,
vilka vredos och åter vredos liksom i förtvivlan över
en nyss fullbordad avrättning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
