Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - 26. Tre lättsinniga barns vandring till skolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
offrande allt för att kunna säga, att han in i det sista
sökt vinna de båda försiktiga lantmännens hjärtan —
att icke vår bön kunnat beviljas av er, mina herrarl
Vi hade hoppats på förståelse ...
— Ja, dä hade vi, ifyllde Karl Ludvig med manlig
kraft och ädel stämma.
— Inte jag, mumlade Första fiolen. Må det gå åt
helvete med musik 1
— Vi hade hoppats på förståelse, fortsatte Cello, och
jag ber er ännu en gång betänka, mina herrar...
Nu ringde emellertid en klocka med ett starkt och
ihållande ljud. Cello kände sig, som om han strax
skulle in till rektorn för att mottaga meddelandet om
relegationen, medan alla de andra barnen fingo börja
sin lektion i god ro och med lugna samveten. I ett
nu sågo de tre herrarna den lilla skolsalen fyllas av
en flock ljusa huvuden; en mängd små händer lade
sig tillrätta på bänklocken, och blåa ögon stirrade
förvånade på de tre slokörade främlingarna, vilka efter
en stum avskedshälsning drogo sig tillbaka från
klassrummet och gingo ut på planen.
Bakom sig hörde de ljudet av en klar sång, men
Cello satte fingrarna i öronen, under det Karl Ludvig
ett ögonblick stannade på gården, intagande sin
säreget lyssnande ställning med huvudet något
framskjutet och lätt på sned samt med ena handen
utsträckt såsom för att avvärja störande biljud. Med
häpnad iakttog Första fiolen, hur den fete vännen,
glömsk av det nyss lidna nederlaget, med ena foten
helt omedvetet följde sångens takt, medan det stora
huvudet nickade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
