Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - 35. Förlåt oss...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
377
Cello sig och gick åter ut i den regniga kvällen. Det hade
nu mörknat ute, men framför allt hade det mörknat,
ja, svartnat inom herr Erlandsson. Alla olyckor tycktes
samtidigt vända sina vapen mot honom! Utan att
tänka på vart han gick promenerade han i hastig
takt, med ögonen stirrande i marken och piskad av
det allt häftigare regnet, ned i Klosterparken. Här var
det folktomt, och här ville han sjunka ner i sitt elände.
— Livet är grymt! Råa lycka, som tiger och vänder
mig ryggen. Jag har ingenting mer att vara till för.
— Du tycker att du är särskilt illa behandlad i dag.
Den eftertrådda var en annans. Men jag svarar dig —
— Vad svarar du mig? frågade Cello sitt samvete.
— Jag svarar dig: Kom ihåg!
Cello skulle just till att fråga, vad det var han borde
komma ihåg, men när han i detsamma under sin dystra
vandring kommit ned i en av Klosterparkens gångar
och fått syn på en liten bänk under de vissnade träden,
behövde han icke framställa frågan.
— Det var en gång du satt här, då en ung kvinna
vände ett sorgset ansikte mot dig ...
— A, ja, åjal Låt det vara. Låt det vara. Jag
erkänner.
— Kan undra, om du minns din råbarkade tystnad?
Det var vid ett tillfälle då hon —
Cello teg.
— Kommer du ihåg de förgråtna ögonen och den
darrande handen?
— Ja visst, ja visst. Ganska längesedan... Jag var
ung och hade inte —
— Erkänner du, att du gjorde henne ont? Hon satt
där på den gröna bänken. Det var höst som nu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
