- Project Runeberg -  Kvartetten, som sprängdes /
382

(1942) [MARC] Author: Birger Sjöberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - 36. Cello vill i desperation förskriva sig till fan och hör en knackning på sin dörr

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

382

Ludvig med största lugn. Jag har också varet ute å
promenerat på de dära viset några gångerl Puh!

Han satte på ett lustigt sätt upp sin feta hand till
munnen och fräste som en nyöppnad
vischyvattens-flaska bakom den. Detta var Karl Ludvigs sätt att
antyda passerade kärlekshistorier med mer eller mindre
tragiska detaljer.

— Asch, utbrast plötsligt Cello i en ton av hemsk
likgiltighet. Det är ju bara att göra slut på
alltsammans, så —

Han reste sig upp och såg mycket beslutsam ut.

Det påstås, att personer, som högt tala om att de
ämna klippa av sin livstråd, nästan aldrig göra allvar
av hotelsen, under det de flesta olyckliga människor,
som frivilligt söka döden, taga steget utan att yppa
sina planer, liksom av fruktan för att bli störda.
Cello hade så mycket liv inom sig, att han alldeles
säkert gärna skulle ha velat bli störd i
förberedelserna till en sådan handling. Karl Ludvig kunde dock
icke veta detta, och dessutom hade han helt nyss, som
han själv trodde, genom sin noggranna vakthållning
räddat livet på direktör Olsén en kritisk afton. Han
var fast besluten att göra vännen Erlandsson samma
tjänst. Karl Ludvig älskade livet och jorden, och
därtill hade han som barn blivit skrämd för döda, då
han och barnjungfrun drogo omkring och skådade lik
i hembygdens små vedbodar, där ljus brunno framför
vita lakan och spredo sitt fladdrande sken över stela
och sällsamma ansikten.

— Allri på tiden, skrek Karl Ludvig. Inga
galenskaper! Du tänker väl inte gå å ta — gå å göra dej
nått illa? Esses!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:43:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kvartspr/0388.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free