Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - And - Andalusiska höns - Andelsbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
And. Till and fåglarnas familj höra såsom
underfamiljer de egentliga änderna,
dykänder, skrakar, gåsfåglar och svanar (se d. o.).
De egentliga änderna, släktet Anas, hava
(till skillnad från dykänder) yttertån
betydligt kortare än mellantån och baktån försedd
endast med en obetydlig hudflik samt på
vingarna skarpt framträdande
metallskimrande s. k. vingspeglar. Hanarna hava under
vinter och vår mångfärgad, praktfull
fjäderskrud, men under sommaren en oansenligare
dräkt mer överensstämmande med honornas.
De dyka endast som ungar eller om de bliva
skadade (jfr Dykand, Skrake, Gås, Svan).
Gräsanden, Anas boschas L.,
stamformen till tama ankan, är den allmännaste
och värdefullaste arten; dess vingspeglar äro
vackert metallblå, begränsade av svart och
vitt. Om än i vissa trakter tydligt avtagande,
finnes den ganska allmänt över hela Sverige,
i såväl sötvatten och sankmarker som vid
havsvikar och i skärgårdar, men trives bäst i
grunda insjöar med rika vassar. De äro
flyttfåglar, som anlända till sina häckplatser tidigt
om våren, ofta före islossningen, och leva,
liksom a.-fåglar i allmänhet, i engifte. De
lägga 10—12 vita, i gulgrönt skiftande ägg,
vanligen i april, i en bale på marken, stundom
ganska långt från närmaste vatten. Ungarna
bliva flygfärdiga i slutet av juli — början av
augusti. Hanarna, »anddrakarna», som, medan
honorna uppföda ungarna, hålla sig för sig
själva, fälla fram på sommaren samtidigt alla
sina vingpennor och förlora därmed för en
kortare tid flygförmågan. Mot hösten samla
sig änderna i större flockar, som om dagen
hålla till i glesare vassar eller ute på
klarvatten, men om aftnarna bege sig inåt land att
beta i grunda ängsvikar. I den mån isarna
lägga sig, börja de draga söderut, men i södra
Sverige övervintra gräsänder ej sällan i
öppna strömdrag. Sin föda, varjehanda
växtämnen och smärre vattendjur, hämta de på
grundare vatten, där de genom att ställa sig
på huvudet kunna nå botten med näbben.
Krickan, A. crecca L., och årtan,
A. querquedula L., äro, utom gräsanden, de
enda av de egentliga änderna, som hava
någon större betydelse ur jaktsynpunkt. De äro
minst 1/3., mindre än gräsanden och åtskiljas
lättast på vingspeglarna, som hos krickan äro
klargröna, upp- och nedtill begränsade av
svarta fjäderkanter, men hos årtan gröngrå,
med vit infattning fram- och baktill. Krickan
förekommer tämligen allmänt i hela landet på
ungefär samma lokaler som gräsanden, årtan
sparsammare och blott i landets södra och
sydöstra delar.
Skedanden, A. clypeata L., med
skedformigt vidgad näbb och stjärtanden,
A. acuta L., med till en spets förlängda
stjärtfjädrar, båda av gräsandens storlek eller
något mindre, förekomma spridda inne i landet
och vid kusterna, men ingenstädes allmänna.
Bläsanden, A. penelope L., med
blåaktig näbb och vit buk samt hos hanen gröna, hos
honan svartbruna vingspeglar, häckar
tämligen talrikt i vissa trakter av Norrland och
uppträder under höststräcket även i s. Sverige.
Snatteranden, A. strepera L.,
igenkännes på sina vita, nedtill svartkantade
vingspeglar. Sällsynt, på spridda ställen i s. Sverige.
Gravanden eller gravgåsen,
Tadorna tadorna L., som står på gränsen mellan
änder och gåsfåglar, häckar hos oss blott vid
saltvatten och träffas tämligen sparsamt vid
västra och södra kusterna samt vid ostkusten
upp till Södermanlandsskären. Har praktfull,
i svart, vitt och rödbrunt tecknad fjäderdräkt,
med gröna vingspeglar. Hanens näbb har vid
roten en röd ansvällning. Namnet gravand
härleder sig av fågelns vana att lägga sitt rede
i hål i jorden, som den ibland själv gräver.
Bergand och Brunand. Se Dykand.
Andjakt. Trots att jakten på änder i de
flesta trakter bedrivits alltför intensivt, kan
den ännu på sina håll lämna ett ganska rikt
utbyte. De flygfärdiga ungänderna skjutas
antingen från båt, som mot vinden stakas
fram genom vassarna, eller ock, där
terrängen så medgiver, för stående hund. Ibland
hållas även formliga drevjakter, varvid
skyttarna taga plats vid i vassen upphuggna gator.
Om hösten, då änderna börjat flocka sig,
skjutas de bäst »på sträck», d. v. s. då de strax
efter solnedgången komma flygande till sina
betesplatser, vilka ombytas alltefter olika
vattenstånd och vindförhållanden. Jakt på
änder (häri inbegripas även gravanden och
den till dykänderna hörande brunanden,
Nyroca ferina L.) är enligt 1912 års jaktstadga
tillåten inom Malmöhus, Kristianstads,
Hallands och Blekinge län 16/7—31/12, inom
Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och
Jämtlands län 16/8—31/12 samt inom övriga
delar av riket 1/8—31/12.
Den, som vill vårda sig om sin a., bör bl. a.
taga för regel att icke börja jaga, förrän
ungarna äro fullt utvuxna och flygfärdiga, att
aldrig använda sig av vilda, odresserade
hundar, som ha för vana att ihjälbita tryckande
änder, samt att icke skjuta de gamla honorna,
som år efter år återkomma och lägga kull på
ungefär samma plats. T. H—l.
Andalusiska höns, blå, skilja sig från
Minorka (se d. o.) huvudsakligen genom
fjäderklädnadens blågrå färg med en smal mörkare
rand kring varje fjäder. Färgen ärves ej säkert,
beroende på att rasen är korsad. Sällsynt i
Sverige. Värpförmåga som Minorka (se d. o.).
Andelsbete. Då svårigheter vid många
jordbruk finnas att anordna fri betesgång,
vilken särskilt för ungdjur är synnerligen
önskvärd, har på senaste år börjat bildas
andelsföreningar för gemensamt anskaffande av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
