Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
per minut, under förutsättning att djuret
befinner sig i vila; hästen har sålunda 8—16,
nötkreaturen 10—30, svinet 8—18, hönan 40—
50 andetag per minut. Ej fullvuxna djur ha
en högre frekvens. Arbete ökar
andnings- likaväl som pulsfrekvensen. Den mängd luft,
lungorna rymma, då de äro som mest fyllda,
är naturligtvis beroende på djurets storlek.
Hästens lungor rymma t. ex. c:a 40 liter. Av
denna luftmängd växlas för varje andetag
endast en del, utgörande den s. k.
andningsluften; denna uppgår för hästen till 4-5 liter.
Andningens kemi. Blodets gaser,
vilka äro desamma som gaserna i den
atmosfäriska luften (alltså syre, kväve och kolsyra),
förekomma dels fysikaliskt absorberade (d. v. s.
lösta på samma sätt som t. ex. luft i sjövatten),
dels kemiskt bundna. Kvävet, som icke har
någon direkt betydelse för andningen,
förekommer enbart aboserberat, syret och
kolsyran dessutom och till största delen kemiskt
bundna, syret vid hämoglobin (blodfärgämnet
— se Blod) till oxihämoglobin, kolsyran vid
natron till natriumkarbonat och -bikarbonat
samt vid en del av blodets äggviteämnen.
Dessa kemiska föreningar äro (undantagandes
natriumkarbonatet) lätt sönderklyvbara
(dissocierbara), och deras bildande och
sönderfallande bestämmes av de i dem ingående
gasernas förekomstmängd i fysikaliskt absorberad
form i blodet eller, som man vanligen uttrycker
det, av deras tryck. Minskas sålunda trycket
för t. ex, syrgasen i blodet, därigenom att
fysikaliskt absorberat syre övergår från blodet
i kapillärerna till omgivande vävnad, har detta
till följd avgivande av syre från en del av
oxihämoglobinet. Denna process kan fortgå olika
långt under olika förhållanden, men i medeltal
förlorar blodet vid sin passage genom stora
kretsloppet (se Blomomloppet) 30—50 % av
sitt syrgasförråd, vilket åter ersättes, då blodet
strömmar genom lungkapillärerna. Syrgasen
har nämligen i luften i lungalveolerna ett högre
tryck än i lungblodet — och en gas övergår
från ett ställe, där den har högre tryck till ett
annat, där den har lägre, intill dess en
utjämning av trycken ägt rum, något som även gäller,
om gasen å ena sidan befinner sig i en
gasblandning (här alveolarluften), å andra upplöst i en
från denna genom en genomsläpplig hinna,
(här alveolernas och kapillärernas tunna
väggar) skild vätska. Syrgasen överföres således
från luften i lungblåsorna medelst blodet till
vävnadscellerna, därför att dess tryck är
större i denna luftmassa än i blodet och i detta
åter större än i vävnads vätskan eller
vävnadernas celler. Som förhållandet med kolsyran,
som produceras i vävnaderna, är det
motsatta, d. v. s. den har högre tryck i dessa än
i blodet och där högre än i alveolarluften,
bortföres den genom blodets förmedling till luften.
Vid passagen genom lungkapillärerna avlämnar
blodet ungefär 20 % av sin kolsyra vid normal
ventilation av lungorna. Då sålunda syre
oupphörligen borttages från luften i alveolerna
och kolsyra i stället ditföres av det lungorna
genomströmmande blodet, blir denna luft
syrefattigare och kolsyrerikare än den yttre
luften, trots att genom andningen en
regelbunden ventilation av lungorna äger rum.
Utandningsluften utgör en blandning av luft
från lungalveolerna och luft, som vid
inandningen ej kommit längre ned än i luftstrupen
och bronkerna, sålunda ej kommit i närmare
beröring med lungkapillärernas blod och därför
har den yttre luftens sammansättning
oförändrad. Den blandade utandningsluften
innehåller därför mindre syre än den atmosfäriska
luften, men mera än alveolarluften samt mera
kolsyra än den förra, mindre än den senare.
Dessutom är den mättad med fuktighet vid
kroppstemperatur. Som medelvärden på
utandningsluftens sammansättning brukar
angivas en syrgashalt av 16% och en kolsyrehalt
av 4% mot 20.95% och 0.04 i inandningsluften.
Respirationsförsök. — Mängden
bildade ämnesomsättningsprodukter är
naturligtvis proportionell mot ämnesomsättningens
storlek; detsamma gäller om den förbrukade
syrgasens mängd. Genom att bestämma den
under en viss tid upptagna syrgasens och de
under samma tid bildade slutprodukternas (av
förbränningen inom djurkroppen) mängder,
kan man beräkna ämnesomsättningens storlek
och till en viss grad även vilka ämnen, som
omsatts. Äggviteämnenas kvävehaltiga
förbränningsprodukter bortgå helt med urinen,
varför man ur dennas kvävehalt kan beräkna
den omsatta äggvitemängden. De kvävefria
näringsämnenas omsättning beräknas däremot
ur den utandade kolsyrans mängd. För att
kunna konstatera djurets kolsyreproduktion
och syrgasförbrukning anställer man s. k.
respirationsförsök, som möjliggöra
ett uppmätande och en kvantitativ analys av
andningsluften. För detta ändamål förbindes
antingen djurets andningsorgan med en
behållare, i vilken utandningsluften uppsamlas
för uppmätning och analys; eller också instänges
djuret, i en s. k. respirationskammare, ett rum
med lufttäta väggar, genom vilket en luftström
ledes. Denna får passera en gasmätare, som
registrerar dess mängd. Den luft, som ledes
till kammaren är ren, atmosfärisk luft, vars
sammansättning man ju känner. Av luften,
som kommer från kammaren, tages prov för
analys. Olikheterna i procentisk
sammansättning hos den från kammaren bortledda och
den tillströmmande luften samt dennas mängd
begagnas för beräkning av djurets gasutbyte
under försöket. Även andra anordningar för
respirationsförsök utom de nu antyddat äro i
bruk. Förhållandet mellan den producerade
kolsyrans volym och den samtidigt upptagna
syrgasens kallas respirationskvot.
Ur dennas storlek kan man draga slutsatser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
