Lantmannens uppslagsbok / 91 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Belladonna - Bellis - Belysning, elektrisk

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Belladonna, Atropa Belladonna L.,
tillhörande nattskattefamiljen (Solanaceæ), en i
södra Europa vildväxande, högvuxen ört med
ovala blad och violettbruna, nedtill gula
blommor samt svarta, körsbärsliknande bär. Är
mycket giftig. Se Alkaloid. Odlas för bladens
skull, vilka användas som läkemedel. Litt.:
G. Lind och N. De Verdier. Våra
medicinalväxter. Stockh. 1917.

Bellis. Se Tusensköna.

Belysning, elektrisk. a. Båglampor.
Om en tillräckligt stark elektrisk ström ledes
genom ett par kolstavar, som stöda mot
varandra med spetsarna, blir på grund av det
stora motståndet beröringsstället så hett, att
spetsarna glöda. Om dessa avlägsnas från
varandra någon millimeter, avbrytes icke
strömmen utan fortplantas medelst små koldelar,
som lösryckas från spetsarna och bilda en
bågformigt böjd brygga mellan dem.
Temperaturen såväl i bågen som i synnerhet i kolstavarnas
spetsar är flera tusen grader, varför ett
intensivt ljus alstras. De på denna företeelse
grundade lamporna kallas båglampor. De
kunna matas med vare sig likriktad eller
växelström (se Generator). I förra fallet är
ljusstyrkan störst vid spetsen av det positiva
kolet, som förtäres ungefär dubbelt så fort
som det negativa och därför göres grövre; i
senare fallet förtäras båda lika fort och göras
därför lika. — Båglampor konstrueras endast
för mycket stor ljusstyrka. Denna mätes i
normalljus, varav det finnes många olika
slag. Hos oss räknas 1 normalljus hava samma
ljusstyrka som de stearinljus, av vilka det går
6 på paketet. Båglamporna bruka ha en styrka
på flera hundra, ja, för strålkastare och fyrar
flera tusen eller hundratusental normalljus.
De hushålla mycket väl med den elektriska
energien för normalljus räknat, ty med
potentialskillnad på under 50, för vissa av dem under
30 volt kräva de ej större strömstyrka, än att
den erforderliga effekten för somliga av dem
kan nedgå till 0.2 watt per normalljus. Men
de ha svåra olägenheter, som göra, att de
utträngas av glödlamporna, där det är fråga om
måttlig ljusstyrka. Därigenom att kolen
förtäras och deras avstånd måste ha en för varje
lampa alldeles bestämd storlek, för att
motståndet varken med växande avstånd skall
bliva så stort, att strömmen avbrytes och
lampan slocknar, eller genom minskat avstånd
skall bli så litet, att värmeutvecklingen blir
otillräcklig, måste lamporna vara försedda med
invecklade regleringsanordningar. Dessa göra
att lamporna bliva mycket dyra. En annan
olägenhet är det ofta återkommande utbytet
av kolstavar, vilka visserligen vid s. k.
långtidslampor kunna räcka ett par hundra
timmar, men vid de allmännast förekommande
blott 5—6 timmar.



b. Glödlampor grunda sig därpå, att en
ledare uppvärmes, om en elektrisk ström går
genom honom (se Elektricitet: Värmeverkningar).
När en kropp nått omkring 500° värme, börjar
han glöda för att med stigande värmegrad
utstråla ett allt starkare ljus. Ju högre
temperaturen är, desto större är den del av den tillförda
effekten, som övergår till ljus, och desto mindre
den del, som övergår endast till värme. Enär
för belysningsändamål endast den förra delen
är av värde, blir lampan desto mer ekonomisk
per normalljus räknat, ju högre temperaturen
kan uppdrivas hos den glödande kroppen
(tråden), och glödlampornas fortgående
förbättring har just gått ut på uppfinnandet av material
och anordningar, som medgivit stegring av
temperaturen. — Intet ämne finnes, som icke
vid upphettning i luft till så höga värmegrader,
som äro önskliga i glödlampor, skulle angripas
av luftens syre och förstöras, och därför måste
glödtråden vara lufttätt innesluten i en
glasballong, som antingen är tom eller fylld med
en indifferent gas, d. v. s. med en gas, som ej
angriper glödtråden. Vidare måste glödtråden
vara av ett ämne med mycket hög
smältpunkt och stort elektriskt ledningsmotstånd (se
Elektricitet). Kol fyller väl dessa fordringar,
och det var ock detta ämne, som man först
tillgrep. Koltrådarna gjordes till en början av
växtfibrer, t.ex. bamburörets, och voro då
mycket bräckliga men pressas numera av
nitrocellulosa (bomullskrut) i lösning och bliva så
hållbara, att koltrådslampornas största
förtjänst i jämförelse med moderna lampor av
annat material är just deras hållbarhet mot stötar
och skakningar. En olägenhet är, att
kolpartiklar avskiljas från koltråden och avsätta sig
på ballongens insida, så att denna svartnar
och släpper dåligt igenom ljuset. När
lysförmågan nedgått till 80 % av den ursprungliga,
brukar lampan räknas som utbränd, och
åtminstone med det låga pris en koltrådslampa
betingade före världskriget, var det ej skäl i att
behålla henne längre. Normal bränntid är
600—800 timmar. — Ju högre temperaturen
är, desto fortare förflyktigas tråden och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>