Lantmannens uppslagsbok / 98 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Benställningen - Bensol - Benved - Benvävnad - Berberin - Berberis

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kobent och fransysk         Mark- och tå-trång benställning.

Vidhasad kallas ställningen, då
avståndet mellan hasarna är för stort och den lodräta
linjen från sittbensknölen faller innanför
hasspetsen, trång, då hasarna och skenbenen stå
för tätt tillsammans; i förra fallet blir gången
tung och vaggande, i det senare stryker sig
hästen lätt, då fötterna vid rörelsen komma
för nära mittlinjen.

Hjulbent        Kohasig benställning.

Kobent b. består däri, att framknäna
stå för tätt ihop och skenbenen divergera
nedåt; kohasighet betecknar motsvarande
fel på bakbenen. Motsatsen kallas
hjulbenthet, bestående på frambenen däri,
att avståndet mellan knäna är för stort, och
på bakbenen däri, att hasspetsarna stå vridna
utåt och i båda fallen skenbenen konvergera
nedåt. Såväl kobenthet och kohasighet som
hjulbenthet medföra en ojämn belastning och
brytning i framknät (på bakbenen hasleden)
samt fotens nedre ledgångar. Kobenthet
medför en »biljarderande» rörelse i knät, som lätt
föranleder strykning. Hjulbenthet hos bakre
extremiteterna gör oftast, att rörelsen blir
borrande, d. v. s. benet roterar vid sträckningen
så, att hasspetsen vrids utåt och tån inåt.
Hjulbenthet förekommer mest hos tyngre
hästar; på frambenen är den jämförelsevis
sällsynt, på bakbenen rätt vanlig, oftast i
förening med krokhasighet (se Has). Kobenthet
och kohasighet äro vanligast hos lättare hästar,
ävensom hos nötkreatur, får och svin,
kohasigheten isynnerhet inom de mer oförädlade
lantraserna, beroende på ett bakåt avsmalnande,
»spetsigt» kors (se d. o.). Den åtföljes då i regel
av små, tunna lår och vanligen ett dåligt
utvecklat juver samt kan i sådant fall
betraktas som ett ganska väsentligt fel.                E. N—m.

Bensol, kolväte av sammansättningen C₆H₆,
utvinnes ur stenkolstjära genom fraktionerad
destillation. B. är en färglös, lättflyktig och
lätt antändlig vätska, som stelnar vid omkr.
5 och kokar vid 8o°.4. Användes för
inblandning i brännoljor för explosionsmotorer, som
lösningsmedel för fett och för beredning av
anilin, tjärfärger m. fl. kemiskt tekniska
preparat.

Benved, Euonymus europæa L., en till fam.
Celastrineæ hörande buske med motsatta, som
yngre 4-kantiga grenar, lansettlika blad, små,
honungsrika, grönvita 4-taliga blommor och
stora, bjärt röda fröhus, som uppspringa, så
att ett fröna omgivande gult hylle framlyser.
Växer i lundar i södra Sverige och odlas som
parkväxt, mest för sina vackra efter
bladfällningen kvarsittande frukters skull. Frukterna
verka som laxer- och kräkmedel. Den ljusgula,
sega och hårda veden har plägat användas till
smärre slöjdade och svarvade saker.

Benvävnad. Se Ben.

Berberin. Se Alkaloid, Berberis.

Berberis, surtörne, Berberis vulgaris
L., en till prydnad ofta odlad, i mellersta och
södra Sverige här och var allmänt vildväxande
(ursprungligen förvildad) buske med
lansettlika, sågade blad, bladtornar, gula blomklasar,
röda bär och gul ved. Den innehåller i rotens
bark en giftig alkaloid, berberin. B.
odlades förr för bären, som användes i hushållen
och till medicin, samt för veden, som brukades
som färgmedel. Numera är den mest bemärkt
som bärare och spridare av svartrost. (Se
Rostsvamp.)

Redan tidigt hade man lagt märke till,
att sädesåkrar, intill vilka B. förekom, voro
starkt angripna av rost, och redan år 1660
påbjöds i Frankrike buskens utrotande. I
Amerika utfärdades på 1700-talet och i
Tyskland i början av 1800-talet dylika lagar men
föllo åter i glömska. Sedan den tyske botanisten
De Bary 1865 bevisat, att rost å B.-blad
framkallar svartrost å säd, börjades lagstiftningen
på nytt. De nya lagarna tillämpades ej med
nödig stränghet och medgåvo, att B.-buskar
fingo kvarstå på 100 m. avstånd från åkrarna,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>