Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Biraser - Bisamhället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Biraser. Följande biraser hava försökts i
Sverige:
Det nordiska biet, vår inhemska
ras, är härdigt och vant vid vårt klimat samt
övervintrar därför bättre än flertalet andra
raser. Den lämnar få men stora svärmar, som
samla sig lätt och i allmänhet äro lätta att
intaga. Inträffa några vackra vårdagar,
utvidga de hastigt yngelredet, men inträffar
därefter kyla, sammandraga de sig och lämna
ynglet i yngelklotets ytterkanter, som
därigenom kyles och dör. Genom längre tids inavel
har rasen på en del platser försämrats, men
genom korsningar med andra raser har den i
flera avseenden förbättrats. De försvara sig
dåligt mot vaxmal och tjuvbin, men äro ganska
sticklystna. Färgen är mörkbrun med något
ljusare hårbeklädnad vid bakkroppsringarna.
Hedbiet, som är det i Tyskland
allmännast förekommande, är av samma
härstamning som föregående och till utseende likt
detsamma. Det samlar mindre honung än detta
under vår- och sommardrag men överträffar
övriga raser i honungssamling från ljung. Mot
Vaxmal och tjuvbin försvarar det sig lika
dåligt. Vårutvecklingen försiggår dock
lugnare och säkrare. Är till ytterlighet
svärmlystet och kan giva ända till 5 à 6 svärmar,
varav de sista icke äro större, än att de
kunna rymmas i en stor tekopp. Med tiden
försvinner dock denna olägenhet delvis, om
rasen korsas med den nordiska. Själva äro de
mycket sticklystna och korsningsavkomman
än värre.
Krainerbiet härstammar från
berglandet Krain i södra Österrike. Hårringarna
å bakkroppen gå något i grått, och
drottningarna äro något ljusare än de nordiska. De äro
de frommaste av alla biraser och försvara sig
ihärdigt mot vaxmal och tjuvbin. De äro
mycket svärmlystna och lämna minst 2—3
svärmar per år, men dessa äro svårare att
intaga, då de länge kretsa i luften, innan de
sätta sig, sprida sig över marken och samla sig
på flera ställen. De övervintra bra här och äro
rätt goda honungssamlare. Vårutvecklingen är
även jämn.
Italienska biet särskiljes från andra
raser genom tre gula band å
bakkroppsringarna närmast midjan, och sedda mot ljuset
äro dessa ringar genomskinliga. Italienska
bien äro nästan lika fromma som krainerbien
och sitta stilla på kakorna, när dessa upplyftas.
De äro icke så mottagliga för yngelrötan som
andra raser och försvara sig ihärdigare än
andra mot vaxmal och tjuvbin. De anses vara
tjuvaktigare än andra bin, men detta torde
komma sig därav, att man lättare känner igen
dem på grund av deras färgteckning, när de
söka sig in i andra kupor. Där man har
övervägande italienska bin, skall man fälla samma
omdöme om de mörka bina. De äro goda
honungssamlare, och kanske detta har något
samband med oärlighetsbetyget. De yngla
starkt, skydda ynglet under våren och lämna
få men kraftiga svärmar. De äro ett utmärkt
korsningsmaterial, men avkomman kan bli
mera sticklystet än den rena rasen. Direkt
importerade övervintra de ej så bra som vårt
inhemska bi, men acklimatiserade i Sverige
hava de visat goda övervintringsresultat så
långt upp som i Ångermanland. Amerikanarna
hava genom urval lyckats få fram italienska
bin med längre tungor än andra biraser.
Att påstå det en del biraser draga bättre
från en del växter och sämre från andra, är ett
påstående, som eftersagts i långa tider. Orsaken
torde närmast sökas i de olika rasernas
egenskaper, som förutsätta vårutveckling och
svärmningsdrift, och som följd därav kan tiden
variera för de olika raserna, då de stå på
höjden av sin utveckling och samlaredrift. A—r L—n.
Bisamhället. Bisamhället består av
drottning, drönare, ambin, husbin, fältbin, (se Bi),
med bygge och förråd av honung och frömjöl,
där varje del icke blott har sin bestämda
uppgift utan även sin bestämda plats.
Drottningen eller visen är utgången
från likadana ägg som arbetsbina men har
genom bättre föda och uppfödning i större cell
nått sin fulla utveckling. Hennes livslängd är
3 till 5 år. Hon anses aldrig lämna kupan
annat än vid svärmning och parning. Dock
ha flera iakttagare under senaste tid uppgivit,
att hon företager vårflykter i likhet med
arbetsbina.
Arbetsbina utgöra den huvudsakliga
bimassan, äro uppfödda i mindre celler,
arbetsceller, och ha fått sämre föda än
drottningslarverna, till följd varav
fortplantningsorganen hämmats i sin utveckling. De
utföra allt arbete inom och utom kupan.
Under olika åldrar utföra de olika arbeten.
De första tio dagarna mata de sina yngre syskon,
som ännu icke förpuppats; de äro då ambin.
Efter denna tid göra de sitt förspel och
pröva sina vingar en solig dag framför bostaden
under muntert sorl. Har samhället ett fåtal
äldre bin, få de genast börja utomhusarbetet,
men annars stanna de ännu några dagar som
ungbin i kupan, under vilken period de
utsvettas vax, den tid kakbygge eller täckning
av celler förekommer, samt hjälpa till med
lagringen och omarbetningen av honungen
(se d. o.). Såsom äldre utföra de arbeten inom
kupan såsom rengöring av kakverket,
lagningar av ojämnheter, vakthållning o. s. v.
Dessa husbin kunna vara av samma ålder
som fältbina, som hemföra honung,
frömjöl och vatten. Antalet arbetsbin i en kupa
under högsommaren kan växla mellan 30,000
och 60,000 st. En svärm kan innehålla 10—
20,000 bin. 10,000 honungsfyllda, svärmande
bin väga c:a 1 kg. Arbetsbina nå under
vintermånaderna 6 à 9 månaders och under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
