Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bisamhället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De nya drottningarna måste paras med
drönare, innan de kunna börja sin äggläggning.
Parningen försiggår, när drottningen är fem
dagar gammal en solig dag i fria luften, På
sin parningsflykt åtföljes hon ofta
av en mängd bin, till antal motsvarande en
mindre svärm, samt drönare ur egen och andra
kupor. Ofta kunna dessa friarefärder utsträckas:
till flera kilometer. Mötes drottningen då av
drönare från andra bigårdar, blir det en
korsbefruktning, som är mycket nyttig, ty om
drottningen paras år efter år med sina bröder,
försämras rasen genom inavel. Då flera
generationer födas under samma sommar,
går inaveln så mycket raskare i en bigård än
vid annan djuravel. Inaveln kan man
motverka genom att med ett par års mellanrum
skaffa sig en god drottning eller ett gott
samhälle från någon välkänd bigård på minst i
mils avstånd och på sådant sätt få »nytt blod»
i bigården.
Vid parningen, som försiggår i fria luften
på betydlig höjd, kan av drönare, som förfölja
den utflygande drottningen, endast den
starkaste och uthålligaste ifrågakomma för
fullbordande av akten. Drönarens organ blir i
regel, kvarsittande i drottningens könsapparat.
Vid försöken att befria sig får drönaren sin
bakkropp söndertrasad, inälvorna falla ut
och han störtar döende tillbaka mot jorden.
Den befruktade drottningen däremot
återvänder till kupan, där arbetsbina skynda att
befria henne från resterna av den förolyckade
drönaren. Den från drönaren avskilda
sädesblåsan tömmes nu i drottningens
sädesbehållare, som med ett fint rör står i förbindelse med
äggledaren. När ett ägg avsöndras och passerar
denna, kan drottningen efter behag med hanlig
säd låta befrukta ägget eller låta det bli
obefruktat. I förra fallet kan ägget utvecklas till
en drottning eller ett arbetsbi, i det senare fallet
uppstår en drönare. Drottningen kan lägga
omkring en halv million ägg under sin livstid.
Under juni och juli, då samhället står på höjden
av sin utveckling, kan drottningen lägga 2,000
à 3,000 ägg per dygn. Äggläggningen avtager
dock mot hösten för att under vintern alldeles
upphöra. Drottningen äter icke själv av kupans
förråd annat än i vissa undantagsfall utan
matas av ambina, som omgiva henne likt en
stab, och ju flitigare hon matas, desto rikligare
blir äggläggningen. Parningen behöver ej
förnyas, men äggläggningsförmågan avtager så
betydligt efter andra året, att en rationell
biskötare ej bör hålla en drottning längre utan
utbyta henne mot en ung. Verkställer
biskötaren ej drottningbyte, draga bina själva
försorg därom 4:e eller 5:e året, men detta kan
ofta misslyckas för dem och biskötaren
överraskas med viselösa samhällen. En drottning,
som icke paras under de tre första veckorna
av sin levnad, mister könsdriften och förblir
oparad, om ock undantag någon gång givits.
Hon förmår dock lägga ägg, men av dessa
utvecklas endast drönare och hon kallas då
drönarmoder.
Ett bisamhälle, som av en eller annan
anledning mister sin drottning, uppdrager då av
öppet yngel, d. v. s. yngre än 9 dagar, en
drottning. Sakna de möjligheter att uppdraga en
sådan, börja de mata ett arbetsbi med
drottningföda, vilket därefter lägger ägg,
äggläggande arbetsbi, men som detta
bi icke är parat, blir det endast drönare av de
lagda äggen. Äggen läggas i arbetarceller,
och då drönarna fordra större plats, förstora
bina cellerna genom att täcka dem med starkt
kupiga lock. Ynglet kallas även därför
puckelyngel.
De olika cellocken igenkännas på ytan.
Täckta honungsceller hava plana, ljusa lock,
arbetarynglet svagt kupiga och
drönarynglet starkt kupiga. Arbetar- och
drönarcellerna användas såväl för
yngeluppfödningen som upplagringen av honung och
frömjöl.
Allt är periferiskt ordnat i en bikupa. I
mitten har ynglet sin plats med utsträckning
mot kupornas sidor och underkanter. Det
äldsta ynglet finnes i mitten, och ju närmare
ytterkanterna det är lagt, desto yngre är det.
Ytterst äro de nylagda äggen. Närmast ynglet
upplagras frömjölet och över och på sidorna
om detta honungen. Biens naturliga utveckling
sker således i klotform. När bien indragit sitt
vinterförråd, sammandraga de sig även i
klotform med drottningen och ynglet i mitten,
därefter de äldre och ytterst de äldsta eller
hudbien. Ju starkare kölden är, desto
hårdare sammandrager biklungan sig. Bien
ligga icke i dvala under vintern, fastän de på
grund av kylan ej kunna utföra något arbete.
Värmen i kupan uppehälles genom förtärande
av foder och kan i ett friskt samhälle uppgå
till + 18 à 20° C. samtidigt med att
lufttemperaturen kan vara mer än 20° under noll.
Då bien stelna vid + 7° C, dör samhället,
om värmegraden i kupan nedgår och under
någon längre tid håller sig under denna
temperatur.
Biens ljud är av olika art.
Förspelet, det muntra surret, som höres, då de unga
bien för, första gången framför kupan pröva
sina vingar. Svärmsången, en stark,
livlig jubelsång, som uppstämmes vid
svärmning. Flustersorlet, ett förnöjsamt
brusande, som höres från flustret och inifrån
kupan. Dessa ljud åstadkommas genom
vingarna. Sticktonen, en argt, skrikande
fräston, som höres från ett retat bi. I ett
viselöst samhälle höres då och då ett svagt;
tjutande ljud. Manandet höres från en
kupa, som lämnat försvärm. Den fria
drottningen utstöter ett långdraget »yt, yt, yt»,
som besvaras av den i cellen fångna
drottningen med »kva, kva, kva». Dessa ljud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
