Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blandgödsel - Blandskog - Blandsäd - Blanjulus - Blast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grova linjerna angiva, att blandningen medför
skada, de dubbla linjerna, att blandningen
sammanbakar sig eller sammansintrar samt därför
bör omedelbart utströs, och de enkla smala
linjerna, att blandningen kan ske utan
olägenhet. M. W.
Blandskog. Se Skogstyper.
Blandsäd. Odling av flere sädesväxter i
blandning vare sig till mogen skörd eller
grönfoder har sedan gammalt förekommit och har
i Sverige under senare år ökats. Som b. har
framför allt betecknats den vanligaste
blandningen av korn och havre, men därjämte ha
även förekommit »trebland» av dessa båda
jämte ärter och »fyrbland» av dessa och vicker,
ävenså råg och vete, vårråg och havre eller
korn samt midsommarråg blandad med korn
eller havre, höstråg med luddvicker,
vickerhavre samt åkerbönor och gråärter m. fl. —
B. intog under åren 1913—1920 i medeltal
omkring 215,000 ha. eller 5.6 % av hela
åkerarealen, men med stora växlingar i olika
landsdelar; mest i östergötland 16 %, i Uppland
(där b. mest odlas till mogen skörd) 15 %, i
Skåne (huvudsakligen till grönfoder) 14 %. Hela
skördemängden utgjorde i medeltal 364,000 ton
l. 14.2 % av rikets hela sädesskörd.
Skördemängden per ha är i allmänhet något högre än av de
ingående sädesslagen i enbar odling, för nämnda
år 1,650 kg. mot 1,630 kg. för korn, 1,400 kg.
för havre samt 1,300 kg. för ärter och vicker.
Då emellertid havre har lägre fodervärde än
korn, är b. av dessa båda sädesslag underlägset
enbart korn, där detta går väl till.
De högre skördarna förklaras genom den
större möjlighet som en blandning erbjuder
att draga nytta av växtförhållandena och undgå
ogynnsamma inflytelser. Således odlas b. i
allmänhet å jord, som anses väl svag för den
mer fordrande av de ingående
blandningsdelarna: korn jämte havre på svag kornjord,
korn eller havre jämte vårråg på svagaste
vårsädsjord, råg och vete, där ej full veteskörd
kan väntas. Den mindre fordrande sorten kan
då tillgodogöra den näring, som den
anspråksfullare ej kan upptaga. B, avpassar sig även
bättre efter väderleken: ett år utvecklas det
ena sädesslaget bättre än det andra, och om då
båda odlas i blandning, kunna de gynnsamma
konjunkturerna bättre tillvaratagas. Detta
beror delvis därpå, att då väderleken gör säden
frodig, kan stråsäden bära upp trindsäden och
minska uppkomsten av liggsäd. Även
växtsjukdomarnas intensitet växlar olika år och för
olika växter, och b. blir därför i regel vid svåra
härjningar ej så hårt angripen som enbara sorter.
Slutligen har man även tillskrivit blandsäds
större avkastning, att de olika sorterna hava
olika näringsbehov och näringsrymd (se d. o.)
och därför bättre än en enda sort kunna
utnyttja jordens tillgång på växtnäring och olika
jordlager. Detta gäller egentligen blott
blandning av stråsäd med baljväxter, vilka senare
i regel häva mer djupgående rötter än de förra,
och framför allt därigenom, att baljväxterna
kunna tillgodogöra sig luftens kväve, vilket
medelbart synes kunna komma även den i
blandning med dem odlade stråsäden till
godo (se Baljväxter).
För att dessa fördelar av b.-odling skola nås
i största möjliga mån, böra de blandade arterna
vara varandra olikartade, med olika fordringar
på jordmån och väder, framför allt stråsäd
med baljväxter. De ingående
blandsädsväxterna böra även väljas så, att de bliva färdiga
till skörd samtidigt. Således passa av vanligaste
vårsädessorter som b.: seger-, kron- och
probstejerhavre med prinsess- och chevallierkorn, solo-
och konkordiaärt samt grå vicker, men de
tidigare guldregn-, Ligovo-, klock- och Fyrishavre
med gull- och primuskorn, gröp- och kapitalärt.
Fodervärdet av b. är lika med de
ingående blandningsdelarnas, men b. har i
allmänhet det företräde framför dessa, att
blandningsdelarnas ensidigheter motväga
varandra, och ett blandat foder plägar vara mer
begärligt och hälsosamt än de av endast ett
foderslag bestående. Den vanliga blandsäden
av korn och havre står i näringsvärde mellan
dessa båda, 1,1 kg. åtgå i medeltal till 1
foderenhet, och kan i utfodringen i obegränsad mängd
ersätta dem. Baljväxt-b. får genom sin med
baljväxtprocenten stigande halt av protein
ett särskilt värde i foderransonen, särdeles
då denna i övrigt består av äggvitefattigt
foder. I den mängd 33—50 %, vari ärter och
vicker ingå i vanlig baljväxtb., blir dock halten
av smältbar äggvita, 110—130 gr. per
foderenhet, icke tillräcklig att enbart höja äggvitehalten
i äggvitefattig utfodring åt högmjölkande kor.
Blanjulus. Se Tusenfoting.
Blast, rotfrukters blad, utgör en betydande
del av rotfruktsskörden och har ett fodervärde,
som, för motsvarande mängd räknat, närmar
sig rötternas, men som ofta mycket
ofullständigt tillvaratages.
Blastens mängd är först större än
rötternas, men avtager i förhållande till dessas,
i den mån de tillväxa; då blasten börjat
avvissna, innan rötterna upphört att tillväxa, blir
även den absoluta mängden b. lägre, ju senare
skörden sker, och i regel lägre i södra delarna
av landet än längre norrut. Mängden b. stiger
med jordens bördighet och tillgång på vatten
samt växlar efter rotfrukternas art och sort.
Den angives i procent av rotmängden vid
skörden sålunda:
| växling | medeltal | |
| morotsblast | 25—30 | 40 |
| sockerbetsblast m. nackor | 40—60 | 50 |
| foderbetsblast | 16—48 | 25 |
| kålrotsblast | 7—25 | 12 |
| rovblast | 7—18 | 11 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
