Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blast - Blastodacna - Bleke - Blekjord - Bleksot - Blindbotten - Blindbroms
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
användning. Torkad förtäres den med större
begärlighet och motsvarar då hös fodervärde. (N. H.). H. J. Dft.
Blastodacna. Se Apelmärgmal.
Bleke är en vit, pulverformig jordart,
som uppkommer i kalkrika trakter därigenom,
att kolsyrehaltigt vatten, som i genomsipprar
marken, löser ut kalk. När vattnet sedan
kommer i beröring med luften, bortgår kolsyran
delvis, varvid kalken utfälles som karbonat.
Härvid medverka även växterna genom att ur
vattnet borttaga kolsyra. B. består sålunda av
nästan rent kalciumkarbonat och är enbart för
sig en näringsfattig jordart, men kan med fördel
användas som jordförbättringsmedel på
kalkfattiga jordslag. Jfr Kalk. H. Hn.
Blekjord. Den genom humus-ämnens
inverkan urlakade växtnäringsfattiga jord, som
träffas under ett råhumustäcke eller torvlager.
Dess färg vit-gråvit. Jfr Blysand,
Förmultning, Jord. H. Hn.
Bleksot, 1. Hos växter, etiolering.
Växternas gröna färgämne, bladgrönt
eller klorofyll, kan bildas endast under
inverkan av solljus och vid tillgång på järn,
som ingår i dess sammansättning, Om en eljes
grön växt utvecklas i mörker, blir den ej grön
utan vit eller gul; den säges då vara
etiolerad. På liknande sätt (se Kloros) kan
järnbrist i födan verka. I trädgårdsodling
användes blekning av växter för att bibehålla dem
mjuka och saftiga samt motverka uppkomsten
av deras naturliga beska smak, genom att
medelst övertäckning utestänga, ljuset. (Se
Selleri, Sallad). Klorofyllfria vitgula fläckar
förekomma såsom ärftlig egenskap. Jfr.
Brokbladighet. E. H—g.
2. Hos djur, anämi, består i en
minskning av blodmängden i dess helhet,
varigenom förmågan att organisera näring
minskas. B. visar sig i bleka, stundom nästan
vita slemhinnor, allmän svaghet, påskyndad
andning och hjärtverksamhet samt svag,
knappt kännbar puls. Stundom inställa sig
även störningar i matsmältningen och
ansvällning i strupgången, under bröstet och buken
samt av extremiteterna; hårfällen blir glanslös
och stripig och fårens ull spröd och lätt
avfallande.
B. kan vara medfödd, såsom hos unga djur
inom genom överförädling försvagade stammar
och raser, och kan även uppstå plötsligt genom
svåra blodförluster, men uppkommer vanligen
småningom genom långvarig, dålig utfodring
eller bete på svaga, sumpiga beten
(inanitionsanämi) och oftast som följd av andra långvariga
och tärande sjukdomar, särskilt en del på
inälvsmaskar beroende, ss. igelsjuka, lung- och
magmask-sjuka hos får. För krafternas
uppehållande fordras god och närande föda, och
som läkemedel användas vissa järnpreparat,
såsom ferrosulfat, i förening med
digestionsförbättrande och aromatiska ämnen, ss.
koksalt, karlsbadersalt, gentiana- och kalmus-rot,
malört m.m., t, ex,, ferrosulfat 100 g.,
karlsbadersalt och kalmusrot, av vardera 200 g„
2 matskedar på fodret 2 ggr dagligen för häst
och nöt; eller som sleke för får: 1.5 l. koksalt,
1 kg. järnvitriol, 250 g. malört, 250 g.
pulvriserade enbär och 0.15 l. tjära, som med omkring
4 l. kokhett vatten och havremjöl blandas till
en fast deg. För hundar användes bäst
järn-albuminatlösning, 1—2 teskedar dagligen. E. N—m.
3. Smittsam b., infektiös l.
perniciös anämi hos häst. Sjukdomen, som är
känd från flere länder inom och utom Europa,
har sedan 1880-talet uppträtt i vissa trakter av
Norrland, särdeles i Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Kopparbergs län men även
annorstädes. Smittämnet har hittills icke kunnat
direkt påvisas, emedan det är så litet, att det
går genom porslinsfiltra, som icke genomsläppa
vanliga bakterier. Genom ympningsförsök har
dock visats, att det finnes i blod och inre
organ hos angripna djur, även om de för tillfället
se friska ut. Sjukdomsfallen inträffa på betet,
talrikast under hösten, isynnerhet om
sommaren varit varm, mera sällan i stallet på
vintern och då beroende på att kroniska fall,
som förut undgått uppmärksamheten, blivit
akuta. Sjukdomen förlöper ofta långsamt,
sträckande sig över månader eller år. De
angripna hästarna tröttna lätt i arbetet, få
ödem (vattensvulst) under bröst och buk (de
»ha vattnet»). Hjärtverksamheten blir
bultande vid minsta ansträngning, och de få
feber, återkommande med mellantider
vanligen av 9—12 dagar. Under de feberfria
mellantiderna inträder skenbar förbättring.
Synliga slemhinnor bliva bleka till följd av
stark minskning av de röda blodkropparnas
antal. Trots foderlusten plägar vara som
vanligt, inträder avmagring och
kraftnedsättning, tills djuret dör. Ibland är sjukdomen
stormande med död inom en vecka, varvid
sjukdomstecknen äro mindre tydliga.
Tillfrisknande torde även förekomma, ehuru sällan;
i regel är det endast skenbart; i det att
symtomen försvinna för någon tid. Också
efter behandling inträder ibland tillfällig
förbättring i djurens allmäntillstånd, och det är
då frestande för ägaren att sälja de behandlade
hästarna, medan de se friska ut, vilket kan
bidraga till sjukdomens spridning. —
Smittämnet synes efter företagna försök att döma,
överföras från smittade till friska djur genom
blodsugande insekter, såsom bromsar. Hästar
som visa eller visat symtom till sjukdomen
böra icke få komma på bete tillsammans med
andra hästar och böra helst nedslaktas snarast
möjligt. A. B—n.
Blindbotten. Se Bjälklag, Golv.
Blindbroms, Chrysops, ett släkte av
medelstora, omkr. 10 mm. långa flugor med
bakkroppen ovan svart och gul. Vingarna hållas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
