Lantmannens uppslagsbok / 168 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brandskydd - Brankard - Brassica - Braula - Braxen - Braxenpanka - Bredpannad - Breitenburgerboskap

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vartill de kunna nyuppföras, och därjämte böra
de byggas så, att brandfaran blir så liten som
möjligt.

Husen böra förläggas åtskils, så vitt det är
förenligt med bekvämlighet och
arbetsbesparing vid det dagliga arbetet, och helst skilda
genom lövträd. De böra förses med åskledare
(se d. o.) där de ej omgivas av höga träd.
Eldstadsbyggnader böra vara skilda från övriga
hus, särdeles mer eldfarliga, ss. smedja,
slöjdstuga och badstu, som kunna läggas mer
avsides. Om eldstad finnes i djurstall, bör
skorstenen ej gå genom skullen eller åtminstone
noga isoleras genom att omgivas med 1-stens
mur och helst förses med gnistersläckare.
Lokomobil uppställes på av
brandstodsbolagen fordrat avstånd (i olika län olika från
30 till 60 m.) från byggnad. Loge och
halmlada böra, då de äro sammanbyggda
med djurstall, vara skilda från detta genom
brandmur med plåtbeslagna mellandörrar.
Taken, husens mest eldfängda del, böra vara
av eldfast material, ss. tegel, skiffer,
cementplattor, plåt eller asfaltpapp (ett i övrigt dåligt
täckningsmaterial). Då hus bygges med
spåntak, bör resningen göras så stark, att den kan
bära en senare påläggning av tegel. Spåntak
böra vid läggningen impregneras med
järnvitriol och helst även rödfärg samt genom
strykningens förnyande skyddas mot att beväxas
med mossa och lavar. Halmtak göras mindre
eldfängda genom indränkning med lervälling
(se Tak).

Då foderskulle är önskvärd ovanpå
kreatursstallar (se Ladugård, Stall) och står i förbindelse
med dem genom luckor eller trummor, böra
de dock vara åtskilda genom pålitlig trossbotten
med plåtbeslagna luckor. Säkrast men dyrast
göres trossbottnen av mursten eller armerad
betong på järnbalkar, billigare genom att ovan
bjälklaget lägga tegel på flatsidan i
cementbruk eller ett 8—10 cm. tjockt lager av
stampad lera, som, sedan det torkat, tätas genom
att överstrykas med varm stenkolstjära.
Kreatursstallar böra vara inredda, så att kreaturen
hastigt kunna utföras; utgångsdörrarna böra
finnas på båda sidor av huset, vara lätt
tillgängliga från gångarna bakom djuren, vara
breda och gå utåt. Kreaturen böra lätt kunna
lösas med kvarsittande bindslen, vid vilka de
kunna ledas ut. Däremot kan hela båsraders
lösande på en gång göra det svårt att få ut
djuren, som i skrämsel tränga sig tillsammans;
där denna anordning finnes, böra djuren genom
ofta återkommande övning vänjas att gå ut.

Brankard, gaffel, se Anspänning.

Brassica. Se Kål, Kålrabbi, Kålrot, Rova.

Braula. Se Biens fiender, Bilus.

Braxen.

Braxen, Abramis, ett till karpfamiljen
(Cyprinoidei) hörande släkte, varav i Sverige
förekomma flera arter, av vilka endast den
vanliga b., A. brama L., har någon större
ekonomisk betydelse. Hans kropp är hög,
hoptryckt, huvudet litet med tandlös
utskjutbar mun, fjäll stora, runda. Ryggen är mörkt
grönbrun eller grå, sidorna silvergrå, buken
vitaktig, fenorna mjuka, grå. Under lektiden
bliva honorna rödaktiga, medan på hanarnas
hud uppstå små, vita knölar. B. växer mycket
långsamt men når i vissa sjöar en längd av
50—70 cm. och en vikt av 6 kg. och mer, i
andra blir han däremot mager och småvuxen.
B. lever företrädesvis i lägre belägna insjöar
men även i sakta rinnande floder och i
Östersjön. Han förekommer i hela södra och mellersta
Sverige upp till Dalälven men i Norrland blott
i ett bälte nära kusten, och håller sig mest på
djupet, där han lever av insektlarver och andra
smådjur. Under vintern samlas han i
vinterdvala i täta »braxenstånd», vilka vid
notdragning kunna giva ofantliga fångster. Under
lektiden maj—juni, då häggen blommar och
enen »ryker», stiger han upp till vassbevuxna
stränder eller grunda vikar med rik växtlighet
under vattenytan, där rommen fäster sig vid
växterna. Fångas huvudsakligen under
lektiden i ryssjor och under vintern med not under
isen. B. odlas ej men kan lätt inplanteras,
varvid bör användas fiskar på över ¹/₂ kg. för
att undgå förväxling med den snarlika men
värdelösa till samma släkte hörande
björknan, A. bjoerkna L. eller blicca Bloch, även
kallad braxenpanka, som är allmän
i södra och mellersta Sverige. Hon skiljer sig
genom rödaktig färg på bröst- och bukfenor
och når ej över 25 cm. längd och ¹/₂ kg. vikt.
Hon är mager och benig och lönar därför ej
fiske. Faren, A. farenus L., som finns
allmän i Mälaren och mindre vanlig i Vänern,
har ljusgrå bröst- och bukfenor, blir något
större än björknan och har löst och föga
smakligt kött. Vimman, A. vimba L., förekommer,
men mindre allmänt, från Blekinge till
Norrbotten, närmar sig braxen i värde.                G. Schn.

Braxenpanka. Se Braxen.

Bredpannad boskap. Se Nötboskap.

Breitenburgerboskap, rödbrokig, holsteinsk
boskap, som av gammalt varit känd för god

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>