Lantmannens uppslagsbok / 182 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bröst - Brösta - Bröstben - Bröstfallshjul - Brösthinneinflammation - Brösthålans organ - Bröstkatarr - Bröstvattusot - Brötling - Buffert - Bufo - Buk

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kræmer) hos nötkreatur ej understiga 27 %
av bålens längd och är i medeltal hos

	kor	tjurar
svenskt ayrshire	33.0	37.0
svenskt rödbrokig ras	32.2	36.7

% av höjden.

Bröstets längd, som mätes från
bogleden till sista revbenets bakre rand, beror dels
på bröstkotornas längd, dels på revbenens
riktning; ett långt b. bidrager även till
b.-hålans rymlighet, men för långa b.-kotor och
därmed följande stort avstånd mellan revbenen
försvaga ryggen.                E. N—m.

Brösta. Se Sele.

Bröstben. Se Skelett.

Bröstfallshjul. Se Vattenhjul.

Brösthinneinflammation,
lungsäcksinflammation, pleurit, är en
inflammation i den serösa hinna, som bekläder
brösthålans insida och lungornas yttre yta,
och förekommer oftast hos häst och hund.
Vanligen uppstår den i förening med sjukdom
i lungorna men kan även framkallas av andra
orsaker, såsom revbensbrott, sår genom
bröstväggen m. m. Sjukdomen börjar med
frossbrytningar och hög feber (40—41°), hastig
puls och besvärad andning med tydliga
flankslag, då djuret vid andningen mest använder
bukmusklerna för att undvika den smärta, som
bröstkorgens rörelse framkallar. Hästar lägga
sig därför ogärna under sjukdomen. Det vid
inflammationen bildade exsudatet är antingen
av mera fast, fibrinös natur, bildande en
beläggning på brösthinnans såväl yttre som inre
blad, eller en tunnflytande ofta något grumlig
vätska, som samlar sig mellan brösthinnans
båda blad (vatten i lungsäcken) och delvis
sammantrycker lungsäcken. De förändringar i
såväl perkussions- som auskultationsljud, som
vätskesamlingen medför, sträcka sig endast till
en vågrät linje, som angiver vätskans övre yta,
vilket utgör en god ledning för bestämmande
av sjukdomens art och utbredning. Sjukdomen
är vanligen rätt långvarig och visar (i motsats
mot lunginflammation) ett oregelbundet
förlopp, med ömsevis inträdande förbättring och
försämring. Stundom blir den kronisk med
ofta påkommande återfall eller leder till
partiell sammanväxning mellan lungan och
bröstväggen med därav följande besvärad andning.

Behandlingen består i början i
användning av våtvärmande omslag eller
ingnidning av hudretande medel å bröstväggen
(t. ex. terpentin eller 1 del senapsolja på 15—20
delar sprit) och som feberstillande medel
antifebrin (häst och nöt 10—20 gr., hund 0.25—1
gr.). För att befrämja exsudatets resorption
givas urindrivande och hjärtstärkande medel
(endast av veterinär!). Vid svår andnöd är en
uttappning av vätskan nödvändig och sker
genom bröst-stick medelst en fin med dubbel
kanyl försedd trokar, som instickes genom
bröst väggen mellan 6:e och 8:e revbenen.                E. N—m.

Brösthålans organ. Se Andning, Hjärta.

Bröstkatarr. Se Luftrörskatarr.

Bröstvattusot. Se Brösthinneinflammation.

Brötling. Se Riska.

Buffert. Se Hovbeslag.

Bufo. Se Groda.

Buk benämnes den del av bålen, som
bildar väggarna till bukhålan. Den gränsar
framåt till bröstet, uppåt till landen och
bakåt till låret. (Se fig. vid art. Häst). Den
övre delen av buken, som ligger mellan
sista revbenet och yttre höftknölen, kallas
flanker, den därnedanför belägna, som
gränsar till låret, kallas ljumsktrakten
med ljumskvecket, en hudfåll, som från
buken övergår till knäet. Bukens undre del
kallas naveltrakten. Se Flanker,
Hungergrop. Bukens inre sida är klädd av
bukhinnan, en serös hinna, varav utstjälpningar
omgiva och uppbära bukens inälvor, d. v. s.
organen för matsmältning, urinavsöndring och
fortplantning.

Hängbuk, eller att bukens undre kant
sänker sig nedåt, varigenom inälvorna sjunka
nedåt och framåt samt flankerna bliva djupa,
förorsakas därav, att bukväggen delvis förlorat
sin spänstighet genom stark utspänning av
inälvorna. Uppkommer på grund av för mycket
skrymmande eller tungt och vattenhaltigt
foder eller som följd av upprepad dräktighet.
Hos lättare hästar är detta alltid ett fel,
emedan rörelserna bli oviga och tunga och
andningen försvårad. Hos ston, som flera gånger
gått dräktiga, liksom hos äldre kor får det ej
bedömas för strängt, men hos tjuren är det ett
väsentligt fel, emedan det medför svaghet i
ryggen samt gör tjuren tung och ovig vid
betäckningen och dessutom tyder på en viss
slapphet i hela kroppskonstitutionen. —
Höbuk betecknar, att buken är mer utspänd åt
sidorna, en följd av för mycket skrymmande
foder. Då bukväggarna här ej ännu förlorat
sin spänstighet, kan den normala formen i regel
snart återställas genom lämplig utfodring, och
felet har därför föga att betyda. Hos unga djur
anger den alltid en olämplig utfodring och
åtföljes ofta av en jämförelsevis svag
kroppsbyggnad till följd av otillräcklig näring under
uppväxten: djuret har stannat eller »knutit»
sig i växten. Uppdragen benämnes b.,
vars undre kontur höjer sig starkt från
bröstbenet mot ljumskvecket, vilket beror antingen
på kronisk sjukdom i matsmältningsorganen
med därav följande sammandragning av
bukinälvorna (ett betänkligt fel), eller ock på en
mer koncentrerad utfodring och stark spänning
i bukmusklerna, ss. hos tränade kapplöpare, och
benämnas då rätteligen spänd buk.                E. N—m.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>