Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Cynosurus
- Cyperaceæ
- Cypress
- Cyprinus
- Cypselus
- Cysticercus
- Cystin
- Cytisin
- Cytisus
- Dactylis
- Dagg
- Daggkåpa
- Daggmaskar
- Daggpunkt
- Daglönare
- Daglilja
- Dagsverke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Cynosurus. Se Kamäxing.
Cyperaceæ. Se Halvgräs.
Cypress, Cupressus, ett såväl i Europa och
Asien som Amerika förekommande släkte av
ständigt grönskande barrträd med fjällika,
tilltryckta blad och hårda kottar med
sköldlika kottefjäll. Den sydeuropeiska
C. sempervivens, L., som bildar ett spetsigt
pyramidformigt träd, användes sedan gammalt i
medelhavsländerna som prydnad vid tempel och
begravningsplatser; dess ved lämnar på grund
av sin hårdhet och lätthet att antaga fin
polityr ett högt värderat snickerivirke. Tål ej
Sveriges vinterklimat. Med namnet C.
betecknas stundom, men med orätt, de hos oss mycket
härdiga arterna av släktet Thuja (se d. o.).
Cyprinus. Se Karp.
Cypselus. Se Tornsvala.
Cysticercus. Se Binnikemask.
Cystin. Se Äggviteartade ämnen.
Cytisin. Se Alkaloid.
Cytisus. Se Guldregn.
D.
Dactylis. Se Hundäxing.
Dagg. Den fria luften innehåller alltid
fuktighet, men den mängd, som luften kan hålla
upplöst i ångform, beror på dess värmegrad.
Om denna sjunker, så att luften ej längre kan
hålla hela sitt innehåll av vatten i ångform,
utfälles överskottet såsom d. eller under
fryspunkten som rimfrost. Den värmegrad, vid
vilken, luften sålunda blir mättad med
fuktighet, kallas luftens daggpunkt, och denna
är lägre, ju mindre fuktighet luften innehåller.
D. bildas således, då luftvärmen sjunker, ss.
på kvällar, samt i synnerhet på gräsmark,
emedan värmestrålningen är synnerligen stor
från bladens yta och därmed följande avkylning
av markytan betydlig, samt tillika bladen
avdunsta mycket vatten. Daggfällningen är
särskilt stark på lågt liggande mark, beroende
därpå, att kall luft nedsjunker dit från högre
mark. Daggbildningen börjar tidigare, ju
fuktigare luften är, och därför särskilt tidigt,
då luften efter ihållande regn klarnar upp, så
att värmestrålningen ökas; i mulet och blåsigt
väder faller däremot ej d. — Den fallna daggen
har ingen betydelse för fyllande av växternas
vattenbehov. Dess mängd är för liten för
att kunna nedtränga till växtrötterna och
avtager, i den mån jorden blir torr och växternas
vattenbehov större. Däremot har d.-fällningen
en viss betydelse i avseende på frostfaran, i
det att vid vattnets utfällande frigöres värme,
som motverkar frost. (Se d. o.)
Daggkåpa, Alchemilla vulgaris L. av
rosenfamiljen (Rosaceæ); flerårig lågväxande ört med
njurformiga, veckade blad och små gulaktiga
blommor, växer allmänt i ängar och betesmarker.
Den lämnar ett gott bidrag till betet och
återväxer fort. D. prisas i utländska skrifter som
en värdefull betesväxt och har enligt
undersökning av L. F. Nilsson högt innehåll av
växtnäring — omkring 11 1/2 råprotein med över
90 % smältbarhet, över 50 % kvävefria
extraktämnen men blott omkring 15 % växttråd.
Daggmaskar, regnmaskar,
Lumbricidæ, 2-könade (hermafroditiska) maskar, som
leva i gångar i jorden. De krypa med hjälp
av styva borst, varav de hava 2 på varje ring.
Deras föda består av de organiska ämnena i
den jord, de sluka, då de gräva sig fram i
jorden, samt av ruttnande växtdelar. De draga
även friska sådana av mjuk beskaffenhet ned i
sina gångar och begjuta dem med spott, som
påskyndar deras sönderdelning, varefter masken
kan sluka dem. D. göra icke någon skada på
växterna men däremot stort gagn genom sina
gångar, som öppna jorden för luftens och
vattnets inträngande samt för växtrötterna, vilka
finna riklig näring i den träck, varmed
maskgångarna beklädas. Dessutom bildar den
jordblandade träck, som de föra upp till ytan, ett
fruktbart och luckert ytlager, varigenom de
sålunda fördjupa matjorden. I regel tyder
rikedom på d. i jorden på fruktbarhet, vilket
dock beror såväl på deras fruktbargörande
verkan, som därpå att maskarna älska en lucker
jord rik på växtlämningar.
Daggpunkt. Se Dagg.
Daglönare. Se Arbetare.
Daglilja, Hemerocallis, ett liljesläkte, varav
flere arter, härstammande dels från Sydeuropa,
dels från Asiens tempererade trakter, rätt
allmänt odlas som prydnadsväxter,
planterade som grupper eller infattningar, i
stenpartier o. s. v. Mycket vanlig i våra trädgårdar
är den gula dagliljan, H. flava L., från S. Europa,
med långa, jämnbreda, ljusgröna blad och
trattlika, orangegula, välluktande blommor på
2—3 fots höga stänglar, samt den kinesiska
H. fulva L. med bredare, mycket långa blad
och större brungula men luktlösa blommor.
Äro fullt härdiga åtminstone i mellersta
Sverige. Jfr Blomsterodling.
Dagsverke. 1. Skattedagsverken.
Redan i hednatid ålåg vissa gårdar att utgöra
arbete åt templen, och denna skyldighet
kvarstod, sedan dessa övergått till konungen. Under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 14:49:15 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lantuppsl/0207.html
