Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brunn inledas täckdikena från den mot sänkan
sluttande marken.
Täckdiknings planläggning. I
betraktande av att täckdikningens verkan i
hög grad beror av dess lämpliga utförande
och med hänsyn till dessa arbetens höga
kostnad samt svårigheten att avhjälpa
uppkommande fel bör täckdikning ovillkorligen
utföras enligt en med sakkunskap uppgjord plan.
För dennas uppgörande utrönas
fuktighetsförhållandena i fältet och dess omgivningar,
t. ex. genom undersökning av grundvattnets
djup i olika delar av fältet samt jordlagrens
genomsläpplighet och vattenföring, särskilt
där marken håller sig våt, samt markens
lutningsförhållanden. Däremot har mekanisk
jordanalys hos oss hittills föga använts för
utrönande av jordens dikningsbehov. Marken
avväges, och på en vanlig åkerkarta (skala
1:2,000 eller 1:4,000), vara fältets gränser
(i svart) och de öppna dikena (i blått) äro
inlagda, införas avvägningspunkternas höj dsif fr or
och med ledning av dem nivåkurvor, som förena
de punkter, vilka ligga på samma höjd över
en antagen horisontlinje. Härefter beräknas
de erforderliga öppna dikenas dimensioner och
de nya inritas. Härefter indelas fältet i de skilda
plan, för vilka de olika dikessystemen sedan
enligt ovan anförda grunder uppritas med röd
färg, sugdikena med smala, fångdikena med
grövre linjer. Rör dimensionerna beräknas och
angivas genom över dikeslinjen eller inom en
cirkel ritade romerska siffror. Sugdikena
förenas med fångdiket i en rät eller spetsig vinkel
med vattnets strömriktning, och, om så behöves,
åstadkommes detta genom sugdikets böjning
intill föreningspunkten. Två sugdiken böra
aldrig inmynna på samma punkt. Vid
inmynningen bör sugdikets botten ligga så mycket
över fångdikets, att sista röret i det förra kan
vila på rörsträngen i det senare. Markytans
höjd över horisontalplanet samt dikesdjupet
angivas med röda siffror, den senare siffran
inom(), vid lämpliga punkter såsom dikenas
förening och utlopp. Profiler och skärningar
av de öppna diken, som skola nygrävas eller
förändras, samt, i den mån så är behövligt,
profiler av stamdiken, uppritas; på de senare
angivas täckdikesögon och deras nivå.
Dikningens utförande. De öppna
dikena utstakas och grävas såsom i art.
Avledning är sagt. Täckdikesplanen utstakas
därefter på marken, först fång- och sedan
sugdikena, och deras sträckning utmärkes genom på
15—30 m. avstånd nedslagna pålar, numrerade
i överensstämmelse med kartan. Sugdikenas
djup angives på stickor vid deras båda ändar,
fångdikenas vid varje punkt, där sugdike
inmynnar samt där fall eller rördimension
ändras. Sedan dikeskanterna utstakats med streck,
grävas dikena nedifrån uppåt med så stor
dagbredd, som fordras för grävarens rörelser,
vanligen 0.5—0.6 m., där ej större bredd fordras,
för att dikesväggarna skola stå. Dikena
avsmalas nedåt till den nödiga bottenbredden, och
då denna i rördiken ej skall vara större än
rörens yttre diameter, användes därvid
täckdikesspadar med olika bredd; med den
smalaste, hålspaden, som har håligt,
nedtill 0.1 m. brett blad, upptages
bottenrännan, som slutligen avjämnas med en
dikesskopa, som föres uppifrån markytan. Vid
grävningen kastas matjorden på den ena, älven på
den andra sidan av diket, men så att kanterna
lämnas fria. Till rättelse för grävningen
användes stundom, där fallet är svagt eller
växlande, ett efter avvägning, på viss höjd över
det blivande bottenplanet spänt snöre, och
sedan bottenrännan uppgrävts, kontrolleras
lutningen genom avvägning, vattenpass eller
genom i diket hällt vatten, som visar, om
baklutning på något ställe uppstått.
Ledningsmaterialet bör nedläggas med största omsorg,
särskilt rören, som böra ligga stadigt med så
täta fogar som möjligt för att hindra
instämning av jord. Endast fullt oskadade, väl brända
rör böra användas; de krokiga läggas, där
ledningen skall gå i krok. Rören utläggas uppifrån
nedåt, antingen för hand, då läggaren går
baklänges på dikesbotten, eller uppifrån markytan
med hjälp av en rörkrok, varvid läggaren
går framlänges och med kroken tager de på
dikets högra sida i förväg utlagda rören. Där
ett dike inmynnar i ett annat, göres
hopfogningen så tät som möjligt; rören hophuggas
noga med en skarpeggad hammare och fogarna
omgivas med rörskärvor. I jord, som är lös
och lätt föres med vattnet, ss. i dy eller
syrsand, lägges rörsträngen gärna på en grusbädd
och täckes med grus. I mossar läggas rören
stundom på underlag av läkt.
 |
Fig. 13. Hophuggning. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
