Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Duna - Dungjord - Durk - Durka - Durrah - Duva - Dvärgborre - Dvärgstrit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
benbyggnad, litet, fint huvud, fina lemmar
med smala ledgångar och små muskel- och
bandfästen. Så byggda djur äro vanligen tröga,
med nedsatt köns verksamhet. Handjuren visa
sig tröga och bliva snart odugliga till avel;
hondjuren hava ofta ringa fruktsamhet,
brunsten uteblir ofta eller visar sig så otydligt, att
den lätt förbises. Då dubbellårade djur således
äro abnorma och föga lampliga för avel,
avyttras de vanligen redan som kalvar till slakt,
vartill de på grund av sin köttighet äro
begärliga. I mindre grad finner man stundom
felet även hos vuxna djur, men dessa böra
uteslutas från avel, emedan de, även om de
hava blott antydan till abnormiteten, ofta
lämna kalvar med densamma fullt utvecklad. E. N—m.
Duna. Se Mjölkört.
Dungjord. Se Lerjord.
Durk. Se Hopfogning av virke.
Durka. Se Körning.
Durrah. Se Hirs.
Duva, Columba, av duvfamiljen,
Columbidœ, kännetecknas genom rak näbb, vid roten
klädd med en hudvalk, vari näsborrarna ligga,
kort hals, korta ben, spetsiga vingar, snabb
flykt, samt 3 framåt- och 1 bakåtriktad tå.
D. lägga 2 vita ägg, vildduvor 2 kullar om året,
de tama en gång under varje
sommarmånad. De leva av växtämnen, särdeles frön.
Emedan vildduvor plocka sädeskorn, som vid
myllningen stannat på ytan, ansågos de förr
som skadedjur, men utan skäl, då den säd, som
ligger ovanpå, i alla fall går förlorad, och de
dessutom göra nytta genom att huvudsakligen
leva av ogräsfrö. Av vildduvor förekomma i
Sverige skogs- l. blåduvan, C. œnas
L., som är blågrå med grönaktigt
metallskimmer på halsens sidor och ryggen, allmän upp
till s. Norrland i lövskog, där hon häckar i
ihåliga träd, samt ringduvan, C. palumbus
L., igenkännlig på en vit fläck på halsens sidor
och vingarnas kant; den senare lever i barrskog
upp till Jämtland och bygger risbo på
trädgrenarna. De sakna all ekonomisk betydelse.
Från den särdeles i Medelhavstrakterna
viltlevande klippduvan, C. livia L., som är
skiffergrå med två svarta band på vingarna
och ett över stjärten, härstamma de tama
duvorna, som hava utbildats till en stor
mängd raser, varav åtskilliga med egendomlig
kroppsform, fjäderskrud och flygsätt. Av dessa
är tumletten, varav även ett svenskt
slag finnes, en berömd typ; den är småvuxen,
med litet, runt huvud och kort näbb och
utmärkt för sin tumlande flykt. Mest omtalade
äro brevduvor, vilkas synnerligen skarpa
flykt och stora orienteringsförmåga tagits i
anspråk för befordring av post. De i städerna
förekommande duvorna utgöra till största
delen en raslös blandning.
I Sverige förekommer duvskötsel så gott som
uteslutande för nöjes och sports skull, men i
sydligare länder förekommer rätt mycken
duvavel till slaktdjur. Denna bör även hos oss
vara lönande, då djuren under sommaren
kunna hämta en stor del av sin föda ute och på
hösten hämta den i riklig mängd av spillsäd
på åkrarna. För dylik gagnavel bör väljas ras,
som är fruktsam, ruvar och uppföder ungarna
väl samt tillväxer fort. Som sådan användes i
Danmark, där duvaveln är mer utvecklad än
hos oss, s.k. månadsduvor, en lantras (så kallad,
emedan hon kan uppföda en kull i månaden),
och korsning med brevduva och carrier-d.,
en ras med abnormt utvecklade näbbvårtor
och ögonringar. Till slakt gödas ungduvor
instängda i bur omkring 1 vecka med ärter eller
annan säd samt blötfoder av mjöl och mjölk.
Till boning för duvor kan användas vilket
rum som helst, blott det är ljust och dragfritt
samt försett med flyghål upphöjt över marken.
Frittstående duvslag äro olämpliga ss. dragiga
och svåra att rengöra. Om duvor få bo i
kreatursstall, böra de ej få flyga fritt kring
utan hava avstängt duvslag. Duvslaget bör
hava golvyta av minst 0.5 kv.m. per par
och en höjd av minst 2 m. Redena böra ordnas
på hyllor och göras av lådor av trä eller
lergods, vilka liksom hela duvslaget tid efter
annan rengöras, och på väggarna utanför redena
anbringas sittpinnar.
På duvslaget bör finnas flyghål försett
med inåtgående fälldörr, genom vilken djuren
kunna instängas. I duvslaget bör finnas vatten
till dryck och bad samt kalkgrus. Lämplig
föda är korn, vete, ärter och krossad majs.
För duvavelns främjande verka Svenska
duvavelsföreningen och Svensk tumlettklubb.
Dvärgborre. Se Barkborre.
Dvärgstrit (Cicadula sexnotata Fall.) är en
liten insekt tillhörande skinnbaggarnas ordning,
som i vårt land allmänt förekommer på
gräsbevuxna platser. Kroppen, 2.7—4.5 mm. lång,
är långsträckt, bredast framtill. Vingarna äro
långa och ligga i vilan väjvda över kroppen
med spetsarna böjda över varandra. Larver
och fullbildade kunna hoppa. Färgen är
gröngul, och på hj ässan märkas sex svarta fläckar,
fyra runda, de båda mellersta strecklika. —
D. förekommer stundom, särskilt torra år,
massvis på sädesfälten. Senast iakttogs den
1918 i oerhörd myckenhet mest på vete och
korn. Allt efter sin styrka dukade en del
plantor under för snyltgästernas styng och
sugningar, eller kunde axen stanna i växten utan
att utbildas, men stannade i bladslidan samt
blevo ej eller blott dåligt matade. Skadan
har benämnts »slidsjuka», en benämning
grundad därpå, att den axet omfattande slidan
sväller upp och antar en violett färg med spridda
mörkare fläckar, som även avteckna sig på
slidans insida. Sannolikt föranledas
slidsjuk-symtomerna i många fall av helt andra orsaker
än angrepp av djur. Se Slidsjuka. D. torde
i regel angripa ett sädesfält i kanterna samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
