Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ekzem - Elaeagnus argentea - Elastin - Elastiska putan - Elater - Eldstad - Elektricitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lysollösning ett par gånger dagligen, tills läkning
sker, eller ingnidning av tjärliniment (ioo gr.
tjära + 100 gr. såpa och 50—100 gr. sprit),
kreolin- eller jodsprit.
Vid hudsjukdomar i allmänhet tillses, att
avföringen hålles lös, och ingives därför i
början laxermedel. Utfodringen (i synnerhet
av feta djur) bör något avknappas, och hetsigt
verkande eller skarpa fodermedel (havre för
hästar, rå potatis, dränk) undvikas. I stället
användas sådana, som utöva god inverkan på
hud och hårlag, ss. linfrömjöl och vetekli.
Jfr Mugg, Manskorv, Svansskorv, Skabb. E. N—m.
Elaeagnus argentea Pursh., stjärnvide,
en till fam. Elœagneœ hörande manshög buske
från Kanada med silvervita blad och små,
obetydliga gula blommor, som slå ut på vår och
försommar. Den är härdig i hela landet och
därför skattad som prydnadsbuske särskilt
i landets nordligare delar. Förökas genom
avläggare eller rotskott. G. L—d.
Elastin. Se Äggviteartade ämnen.
Elastiska putan. Se Hov.
Elater. Se Knäppare.
Eldstad. De vanligaste eldstäderna för
uppvärmning av boningsrum äro spisar,
kakelugnar eller kaminer, öppna spisar, vilka
i forna tider varit de huvudsakligaste
uppvärmningsanordningarna, äro mycket
oekonomiska i användning, men från estetisk
synpunkt äro de tilltalande och hava därför i viss
utsträckning åter börjat upptagas.
Kokspisar förekomma i en mångfald olika typer
och storlekar. Vid val av dylik bör tillses, att
en fullt ändamålsenlig erhålles, vilken förutom
stekugn även bör vara försedd med
varmvattencistern och varmugn etc. Kokspisar kunna
även kombineras med en mindre
varmvattenvärmeledning, varifrån 2 à 3 rum kunna
uppvärmas. Som man för matlagning endast kan
tillgodogöra sig en bråkdel av den värme, som
alstras uti kokspisen, bör man leda
förbränningsgaserna från densamma genom en murad
kakelugn e. dyl. i ett bredvid eller ovanför
liggande rum, varigenom detta blir så gott
som gratis uppvärmt. Spjäll bör då anordnas
så, att rökgaserna även kunna ledas direkt ut
i skorstenen, t. ex. under sommaren.
Kakelugnar måste uppföras intill en skorsten och
uppbäras av i denna inmurad räls e. dyl.
De beklädas utvändigt med kakel och förses
invändigt med rökkanaler murade av tegel,
vilka leda röken upp och ned tvenne gånger.
Kakelbeklädnaden kan även ersättas med
kalkbruk, vilket ställer sig betydligt billigare,
men icke är så hållbart eller bränsleekonomiskt
som det förra. Kakel- eller murade ugnar
behålla väl och sprida en behaglig värme.
För möjliggörande av sotning insättas i
kakelugnen sotventiler. Järnkaminer, vilka
förekomma i en mängd olika konstruktioner,
komma även ofta till användning, särskilt
i södra Sverige, där kol- och torveldning är
vanlig, för vilka bränsleslag järnkaminer äro
lämpligare än kakelugnar. Kamin kan även
ställas framför en kakelugn, så att röken passerar
kanalerna i denna, vilket är synnerligen
verkningsfullt. Järnkaminer avgiva hastigt värme,
men ha icke förmåga att bibehålla densamma
utan kallna jämförelsevis fort, då elden
slocknat. Kaminer utföras även av tälj sten, vilka
besitta stor förmåga att magasinera värme. L. N. Gramén.
Elektricitet. Statisk elektricitet.
Redan i forntiden hade man funnit, att ett
fåtal kroppar, företrädesvis bernsten, genom
gnidning med vissa andra kroppar fingo
egenskapen att draga till sig lättare föremål.
Bernsten hette på grekiska elektron, varför
man kallade orsaken till tilldragningen för
elektricitet och sade, att kroppar, som
fått denna egenskap, gjorts elektriska eller
blivit laddade med elektricitet. Först långt
senare upptäckte man, att man genom
gnidning kan få snart sagt alla kroppar elektriska,
och att båda de gnidna kropparna få
elektricitet, men av motsatt slag, varefter man skilde
på positiv och negativ elektricitet
och fann, att endast kroppar, som äro laddade
med olika slags elektricitet, draga varandra
till sig, medan sådana, som äro laddade med
samma slags elektricitet, stöta varandra bort.
Vidare fann man, att den kraft, med vilken
tilldragningen eller frånstötningen sker, växer
med mängden elektricitet på de laddade
kropparna och avtager med avståndet mellan dem
och detta mycket betydligt, så att om
avståndet under för övrigt lika förhållanden blir 2
eller 3 gånger så stort, blir den verkande kraften
icke 1/2 eller 1/3 av den först verkande kraften
utan blott 1/(2 x 2)=1/4 eller 1/(3 x 3)=1/9 av
densamma o. s. v.
Den genom gnidning framkallade
elektriciteten kallas gnidnings-e. eller statisk
e. och utmärker sig för sin ringa mängd men
sin stora »spänning», som ger den benägenhet
att utbreda sig på sådana kroppar, som kunna
leda elektriciteten, och att i form av en gnista
genombryta dem, som icke kunna det. Man
hade nämligen också funnit, att somliga ämnen
och främst bland dem metallerna, men också,
ehuru i mindre grad, andra, såsom levande
djur och växtdelar och i allmänhet fuktiga
ämnen, lätt bortleda elektriciteten, medan
andra utgöra ett mera eller mindre
oöverkomligt hinder för elektricitetens förflyttning. De
förra kallar man ledare, de senare
oledare eller, om deras ledningsförmåga är så
utomordentligt liten, att man kan använda dem
för att, såsom man ofta önskar, hindra
elektricitetens bortgång, isolatorer. Sådana
ämnen äro glas, lack, guttaperka, porslin,
papper, bomull, silke samt framför alla andra
torr luft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
