Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Enbär - Endivia - Energiöverföring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Enbär. Se En.
Endivia. Se Sallat.
Energiöverföring, elektrisk (vanligen ehuru
oriktigt kallad arbetsöverföring
eller kraftöverföring), betecknar
överföring av elektrisk energi från
elektricitetsverk till förbrukningsplatsen, vare sig för
drivande av motorer, för belysning eller för andra
ändamål. Vid dylik överföring förloras alltid
en del av den i generatorerna alstrade energien
genom att förvandlas till värme i
ledningstråden. Denna förlust på vägen mellan
strömkällan och förbrukningsplatsen kan minskas
genom att man gör motståndet i ledningen litet.
Av detta skäl göras ledningarna av koppar,
och då man under kristiden av brist på detta
ämne använde järn, som har 7—10 gånger så
stort motstånd, var det en nödfallsåtgärd,
som orsakat stora energiförluster. Motståndet
i en ledning kan minskas genom att öka
trådens tjocklek, men härigenom blir
kopparåtgången för stor och ledningen för dyr, om det
är större mängder elektricitet, som skola
överföras per sekund. Men för att överföra stora
effekter är det ej nödvändigt, att
strömstyrkan är stor, eftersom effekten eller
watttalet beror ej blott på denna eller ampèretalet
utan även på potentialskillnaden eller
volttalet. (Se Elektricitet.) Som wattalet är lika
med produkten av ampèretal och volttal, kan
wattalet (kilowatt-, hästkrafttalet) bliva stort,
även om ampèretalet är litet, blott volttalet
är så mycket större. I samma mån
strömstyrkan är liten, kan ock tunnare tråd användas,
och genom användning av en hög spänning
men liten strömstyrka för överförande av en viss
effekt kan en högst betydlig besparing göras
på minskad koppar åtgång i tråden. Tack vare
transformatorerna (se Induktionsström) har
man möjlighet att omändra en i generatorn
alstrad ström av viss spänning till en med många
gånger högre spänning, naturligtvis med
motsvarande nedsättning av strömstyrkan. Som
växelström låter omforma sig med enklare
apparater och mindre förlust av energi än
likriktad ström, blir det för de långa
ledningarna och för distributionen på landsbygden
aldrig fråga om annat än växelström.
Transformering. De strömmar, som
alstras i växelströmsgeneratorn (se Generator),
äro redan på många tusen volt men de
transformeras på generatorstationen genom en s. k.
primärtransformator upp till
mycket högre volttal, tills för några år sedan i vårt
land vanligen till 40,000—50,000 volt men på
senare tiden till 70,000 och 120,000 volt, och
i Amerika finnas anläggningar utförda med
200,000 volts spänning. Med så hög
spänning kan en högst betydlig effekt nås, utan
att strömstyrkan behöver vara stor, och
förlusten genom ledningstrådarnas uppvärmning
ändock hållas inom rimliga gränser, utan att
de behöva vara synnerligen tjocka eller
ruinerande dyra. Så har det varit möjligt att
från de stora centralerna, ss. Trollhättan och
Älvkarleby, distribuera många tiotusental
hästkrafter hundratals kilometer från
kraftkällorna.
Isoleringen måste vid dessa höga
spänningar på tråden vara mycket god, för
att ej elektriciteten skall rinna bort genom
stolparna. Endast vid medelhöga spänningar
är isolering med porslinsisolatorer, som medelst
järnkrokar anbringas på trästolpar, tillräcklig.
Vid de högsta spänningarna utgöras
isolatorerna av s. k. kedjeisolatorer, d. v. s.
flere isolatorer, som hakas i varandra, så att
de bilda en kedja, vilken i sin undre ände
uppbär ledningstråden och i den övre är fästad
vid en tvärstång på stolparna. Dessa utföras
bäst av järn (eller armerad betong), men på
grund av kristidens höga pris på järn ha
flerestädes även på högspänningslinj erna stolpar
av trä använts.
Nedtransformering av den
högspända strömmen måste ske på
mottagningsplatserna, vilket vanligen tillgår så, att
långlin jespänningen på vissa sekundära
transformatorstationer nedsättes från t. ex. 70,000
till 20,000 volt. Skall energien fördelas,
distribueras, över ett landsortsområde, föres
strömmen med denna ännu ganska höga
spänning i flere riktningar till tertiära
transformatorstationer, i vilka spänningen
ytterligare nedsättes till t. ex. 1,500 eller 3,000 voit,
och från dessa förgrenar sig trådnätet till de
enskilda gårdarna, där strömmen för mycket
stora motorer någon gång användes med 1,500
volts spänning men vanligen ytterligare
nedtransformeras i småtransformatorer, ofta
uppsatta utomhus på stolpar, till sådan spänning,
som passar för småmotorer och för belysning.
Vid den så gott som uteslutande använda
överföringen för lantbrukets behov, 3-fasig
växelström (för järnvägsdrift användes
stundom endast e n växelström), brukar spänningen
vara 220 volt mellan de olika strömförande
trådarna eller, som man brukar uttrycka sig,
faserna, men utom de 3 ledningstrådar,
som föra de 3 i förhållande till varandra
fasförskjutna strömmarna finnes ännu en
ledningstråd, den s. k. nolledning, vilken
står i förbindelse med jorden. Är
spänningen, såsom fallet är vid våra flesta
distributionsnät, 220 volt mellan »faserna», blir
den 127 volt mellan en »fas» och
nolledningen, en för glödlampbelysning mycket
lämplig spänning, varemot motorer inkopplas
mellan »faserna». Är spänningen mellan
»faserna» 380 volt, vilket ock förekommer, blir
spänningen mellan en »fas» och nolledningen
220 v.
Säkerhetsanordningar. Där ström
skall in i byggnader och i dem ledas utefter
väggar samt genom sådana och trossbottnar,
måste noga sörjas dels för betryggande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
