Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fodring - Fodringsnorm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innehållet av alla för näringen viktiga ämnen,
ss. av vitaminer och de olika aminosyror, som
sammansätta äggviteämnena, så giver vid
användningen av mer ensidiga fodermedel,
ss. kraftfodermedlen, en mångsidigt
sammansatt foderblandning större säkerhet för en i
allo tillfredsställande sammansättning av
foderransonen. Likaså kan man även
neutralisera vissa fodermedels mindre gynnsamma
verkningar genom att i foderblandningen
medtaga andra med motsatta egenskaper (se ovan:
Fodrets inverkan etc). Även kan man
genom tillsats av vissa begärliga fodermedel göra
fodret mera smakligt och förmå djuren att
förtära och tillgodogöra grova och mindre
smakliga fodermedel. Genom blandning av
kraftfoder med hackelse tvingas sålunda djuren
att väl tugga det förra (se Foderberedning).
Åt nötkreaturen givas de olika fodermedlen
vanligen ej blandade utan i viss följd efter
varandra (se nedan Foderordning), men då
flera olika kraftfoderslag givas, sparas arbete
vid utfodringen genom att dessa blandas i
förväg för hela besättningen och denna
blandning sedan fördelas mellan de enskilda djuren.
Dylik blandning bör jordbrukaren själv utföra
efter den uppgjorda foderstaten och ej köpa
såsom blandfoder (se d. o.)
Foderordning. Djurens f. bör ske
på vissa tider, avpassade så, att smältningen
kan oavbrutet fortgå. Avvikelser från den
vanliga ordningen vålla djuren oro och
framkalla gärna nedgång i djurens avkastning.
Vid längre uppehåll än vanligt mellan
fodertiderna sluka djuren i sig fodret häftigare och i
större mängd på en gång än lämpligt; vid
förkortade mellantider hinna de däremot ej återfå
matlusten, och till följd därav blir avsöndringen
av matsmältningsvätskor mindre riklig, och
fodret tillgodogöres sämre.
I sin naturliga frihet omväxla djuren med
ätning och vilostunder, under vilka
matsmältningen fortgår ostört, och denna naturens
anvisning bör följas vid djurens utfodring. Såväl
för djurens välbefinnande som för
arbetsfördelningens skuld bör fodringen återkomma i
några få mål dagligen. Särskilt är detta
önskvärt för idisslarna, vilkas fodring bör lämna
djuren tillfälle att fylla våmmen och därefter
i ro omtugga födan. För nötkreaturen sker
detta lämpligen vid endast 2 mål om dagen,
på morgonen och eftermiddagen, vardera
pågående så länge, att djuren hinna äta sig fullt
mätta, vartill i allmänhet åtgår omkring 3—4
timmar. Får och getter, som hava mindre
utrymme i våmmen, fodras lämpligen i 3 mål
dagligen, och detta gäller även svin och hästar.
Dessa senare, som pläga hava kort middagsrast
samt dessutom hava liten magsäck och för
bibehållande av sin rörlighet ej böra överlasta
denna, böra, särskilt vid strängt arbete, få
mellanmål under arbetet.
Vid huvudmålen bör ej hela fodermängden
läggas för djuren på en gång utan fördelas i
flera givor, avpassade så, att djuren äta rent
före nästa tilldelning. Härigenom ökas
djurens foderlust och fodrets tillgodogörande.
De olika fodermedlen böra ingå i de särskilda
huvudmålen och inom dessa följa i bestämd
ordning, avpassad efter fodrets beskaffenhet
och rådande omständigheter. En regel bör
vara, att djuren ej genom hunger böra lockas
att upptaga mer än lämpligt av mindre närande
fodermedel. Därför bör utfodringen börja med
de vanligen till mängden bestämda givorna
av näringskraftigt foder, ss. hö eller kraftfoder,
och avslutas med halm, varav djuren då
förtära så mycket, som fordras för full mättnad.
Halm gives därför ock till nattfoder. Vid
utfodring med något avsevärdare mängder av
saftigt foder, ss. rotfrukter, grönfoder m. m.,
bör vatten givas efter detta, så att djuret ej
upptager mer än behövligt vatten. Å andra
sidan böra hästar få vatten före kraftfodret,
för att detta ej må osmält nedsköljas i tarmen
och bortgå utan att så fullt som möjligt
tillgodogöras. Om fodringsordningen för särskilda
djurslag, se under dessas namn.
Foderstat. Till efterrättelse för
utfodringen uppgöres på grund av tillgången på olika
foderslag samt antalet djur och deras
beräknade produktion och näringsbehov en foderstat
för samtliga djurslag, upptagande de
näringsmängder, de behöva, och de mängder av de
särskilda foderslagen, de till detta behovs
fyllande böra erhålla. Dessa siffror beräknas
för dagsranson och införas för varje tid i en
fodertabell eller foderlista, som
för varje djurslag bör finnas anslagen i
djurstallet. Då utfodringen bör vara olika för olika
djur av samma slag, är för bekvämlighets skull
lämpligt att särskilt för mjölkkorna beräkna ett
grundfoder, som lika fördelas åt alla djuren,
och därefter bestämma behövligt tillskottfoder
antingen för varje djur särskilt, vilket kallas
individuell fodring, eller för de grupper,
vari då djuren på grund av produktion och
därpå beroende näringsbehov indelas, s. k.
grupputfodring. Det förra är
genomförbart egentligen blott i mindre besättningar,
varemot grupputfodring eljest är det vanliga.
I ladugårdar brukar vid individuell fodring på
baksidan av varje djurs nummerlapp angivas
mängden tillskottsfoder, som djuret bör få.
(N. H.) H. J. Dft
Fodringsnorm. Till ledning för en
ekonomisk utfodring av husdjuren har man sedan
långt tillbaka uppställt vissa normer, vilka
angiva djurens dagliga näringsbehov eller
lämpliga foderranson under olika
omständigheter. Det första försöket att fastställa dylika
normer gjordes av Albrecht Thaer, då han
sammanfattade den då vunna erfarenheten
om de idisslande djurens näringsbehov så, att
de behövde 1/60 av sin levande vikt i hövärde
till underhållsfoder och dubbla mängden vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
