Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fårskötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i medeltal för riket år 1919 101.6, vid de
övriga småbruken (2—10 ha. åker) 70.5, vid
medelstora jordbruk (10—15 ha. åker) 32.5
och vid större jordbruk i medeltal 10. Denna
skillnad framträder dock mindre i de landsdelar,
där fårskötseln är mest omfattande (Gottland,
Sydsvenska höglandet, Dalarne och Norrland).
Förutsättningarna för
fårskötseln äro i Sverige så till vida mindre
goda, som egentliga fårbeten, d. v, s.
vidsträckta torra betesmarker med kort gräs, icke
förekomma i någon större utsträckning, men i vissa
orter finnas fjäll-, skogs-, hed- och hagbeten,
som äro lämpade för får. Dessa m. 1. m. magra
betesmarker passa dock företrädesvis för de
småvuxna, lättrörliga och föga fordrande
lant-rasfåren, och då dessa på grund av sin ringa
avkastning av kött och ull ej kunna betala en
kraftig vinterfodring så som djur av högre
förädlade raser, är fårskötseln med svag, till
svältfodring gränsande vinterfodring av så
inånga djur, som över sommaren kunna födas
på tillgängliga betesmarker, så som den mest
bedrives i landet, rätt naturlig och kanske även
den mest lönande. I landets fruktbarare
trakter med utsträckt sädesodling eller intensivt
åkerbruk intager fårskötseln däremot en mindre
framstående plats.
Utfodring. Näringsbehov.
Fårens behov av underhållsfoder är i förhållande
till djurens levande vikt större än nötkreaturens,
beroende dels på djurens större rörlighet, dels
på den mindre kroppsstorleken, varmed följer
större värmeförlust (se Näring:
Energiomsättning i djuren). I medeltal uppgår foderbehovet
för kroppsunderhåll och ullväxt hos fullvuxna
djur till ungefär 1.2 f.enh. och 100—120 g.
äggvita för 100 kg. lev. v.
Hela foderbehovet utgör enl. Nils Hanssons
Husdjurslära för de lägre lantbruksläroverken
3:e uppl. 1922.
för lamm 5— 6 mån. . . 1 6— 8 > . .
8—11 » . . 11—15 > . .
15––20 » . .
för modertackor
grövre slag . .
finare > . .
digivande grövre
1 för gödfår . . .
,Vid levande vikt kg.
Pr djur
II
Pr 100 kg. lev. v.
Torrämne kg-
h>
ö
p:
22 c/i ^B
1*3 hi
1 F
1 p:
ICTQ ZT.
ra b
28
35 40
45
50
70 50
O.8-1.2 O.8-I.2 O.9-I.3 O.9-I.3 1.0-I.4
1.3-I.6 I.0-I.3
I.9-2.2
I.5-2.0
O.7 O.7 O.7 O.7 O.7
0.8 0.6 1.2
1-4
70 64
54
50
54
40
140
96
2-5 2.C 1.8 1-5
1.4
1.2 1.2
2.0 2.0
250 200 160 120
IOO
80
80
200
160
Med framskridande dräktighet ökas mängden
foder och smältbar äggvita.
Lammens utfodring. I de stundom
förekommande fall, att lamm under ditiden
ej få tillräcklig näring av modersmjölken, böra
de få tillskott av komjölk, som lämpligen gives
dem i distäva med napp ett par gånger
dagligen. Från 3—4 veckan böra de regelbundet
erhålla ett tillskott av kraftfoder, vanligen
havregröpe, vetekli och finkrossade
linfrö-kakor eller linfrömjöl, som lägges i krubbor i
kättar, som äro avstängda, så att ej tackorna
utan blott lammen kunna komma in, och få
äta därav efter behag. Efter ännu någon vecka
kunna lammen även börja förtära fint skurna
rotfrukter. Fint hö, varav de kunna börja
plocka till sig litet redan vid ett par veckors
ålder, bör alltid finnas tillgängligt. Då lammen
med mödrarna komma på bete, bör detta vara
rikligt och fint, och då de vid 3—4 månaders
ålder avvänjas från mödrarna, böra de
fortfarande vara på det bästa och finaste betet,
under det att modertackorna gärna kunna
komma på magrare bete för att avsiningen må
befordras.
Fårens sommarfoder bör helst
utgöras av bete, företrädesvis kort och mera
torrt; om de skola avbeta mera frodig
växtlighet, böra de helst släppas dit, innan den
blivit alltför mycket utvuxen, samt gå tjudrade
eller i fålla, som dagligen flyttas in över den
icke avbetade marken. Betning av frodiga
baljväxter bör ske med försiktighet och aldrig då
växterna äro våta av regn eller dagg och helst
i omväxling med gräsbete, emedan eljest lätt
trumsjuka uppkommer. Dylikt rikligt bete
passar bäst för stora köttfår, som för sin
gödning kräva rik fodertillgång och bättre än de
små, livligare raserna trivas med att gå stilla
inom det inskränkta område, som dylik
betning medgiver. Sidlänta och i synnerhet sanka
beten äro däremot olämpliga, dels emedan
deras grova växtlighet sämre tillgodogöres av
fåren än av de större djuren, dels på grund
av faran för att där ådraga sig igelsjuka.
Fåren kunna gärna beta tillsammans med
övriga husdjur.
Betningen bör utsträckas så länge på hösten,
som djuren finna så mycken föda, att den
lönar sig, men emedan växterna vid denna
årstid bliva vattnigare och mindre näringsrika,
böra fåren dagligen få tillskott av torrfoder,
ss. hö och lövris, varigenom övergången till
vinterfodringen sker. Särskilt är detta viktigt
för modertackorna, vilka i den mån
dräktigheten fortskrider, få större behov av näring
och särskilt av äggvita. Fåren kunna med
fördel användas till tillvaratagande av spillsäd
på stubbåkrarna, men med försiktighet,
emedan den grodda säden lätt vållar rubbningar i
matsmältningen. Om fårs skogsbete se
Häg-nadsskyldighet.
Vinterfodret bör huvudsakligen
utgöras av stråfoder, varjämte löv är synnerligen
lämpligt och förr mycket använts för fåren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
