Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gagnvirke ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376
av svampar förorsakade häxkvastarna på gfe*
nar, klumprötter och de av bakterier
framkallade knölarna på baljväxters rötter o. s. v. Se
vidare under: Baljväxtbakterier, Häxkvast,
Gallsteklar, Gallkvalster, Gallmygga.
Gallblomma. Se Gall.
Gallinago. Se Beckasin.
Gallinula. Se Ängsknarr.
Gallkvalster, Eriopkyidœ, mikroskopiska
små spindeldjur med långsträckt kropp,
framänden försedd med 2 par ben. Namnet
häntyder på att flertalet av dem framkallar
karakteristiska gallbildningar företrädesvis på
gröna växtdelar. Vissa arter framkalla fläckar
av starkt förstorade, klubblika eller grenade
hår, som tova hop sig till en filt- eller svämplik
beläggning (Erineum) på blad. Mellan dessa
hår leva djuren. Andra giva upphov till
knöl-eller punglika, inuti filthåriga utväxter,
omslutande djurkolonien. Åter andra leva inom
ansvällda knoppar (t. ex. vinbärs-g.), i vårtlika
ansvällningar på bladen (päron-g.) o. s. v.
Ekonomisk betydelse hava följande.
Päron-gallkvalster, Eriophyes piri Pgst., lever
på päronträd (någon gång även på äppelträd),
företrädesvis på bladen, på vilka det
framkallar små, slutligen svartnande ansvällningar
och bladens förkrympande. Kvalstren
övervintra under knoppfjäll och andra gömslen på
träden. De bekämpas genom att strax före
knoppsprickningen bespruta träden med 10 %
karbolineumlösning eller med svavelkalkvätska\
Plommongallkvalster, E. similis Nal.,
hålla till i gallbildningar i kanterna av
plommonträdets blad, vilka därigenom bliva
»krusiga», och angripa stundom även frukterna, som
till följd därav missbildas. Bekämpas som föreg.
Vinbärsgallkvalster, E. ribis Nal.,
övervintrar i vinbärsbuskarnas knoppar, som
till följd därav få klotrund form och på våren
torka. A. T—n.
Gallmygga, Itoniidœ [Cècidomyidæ), ytterst
små, bräckliga myggor med pärlbandslika
antenner. Många arter giva upphov till
gallbildningar. I dessa träffas, innan de torka,
gulröda, något plattade, fotlösa larver. Sådana
bildningar äro knolformiga ansvällningar på
skotten eller rosettlika bladsamlingar i
skottspetsen på pilarter. Andra g. leva inom
hoprullade bladkanter på lövträd, rosor m. fl.
och åter andra inuti frukter. Ett fåtal äro
som larver rovdjur. Som skadedjur märkas:
Pärongallmyggan, Contarinia
pyri-vora Ril., en 2.5—3 mm. lång, mörkgrå till
svart mygga, som lägger ägg i
päronblomknopparna. De saffransgula larverna äta gångar i
karten, som till följd därav ruttnar, och i torr
väderlek avfaller. Larverna förpuppas i
jorden. Angripna kartar böra nedskakas och
brännas. G r a n f r ö g a 11 m y g gån,
Perri-sia strobi Wimm., som lever inuti granfrö,
anses hava stor betydelse som skadedjur. Vete*
mygga\ (Se d.o.) A. T—n.
Gallon. Se Mått.
Gallring, borttagande av överflödiga
växt-ndivider för att giva de kvarstående bättre
utvecklingsmöjligheter.
1. Inom åkerbruk och trädgårdsskötsel
måste man i regel, för att undvika mistor, så
långt större antal frön, än som motsvarar det
önskvärda antalet plantor och sedan genom g.
uttunna det alltför täta beståndet av sådana
växtarter, som fordra ett större utrymme för
att nå full och kraftig utveckling. Av de
vanliga åkerbruksväxterna bruka blott rotfrukter
gallras: För att göra gallrings- och
rensningsarbetet överkomligt sås dessa i rader. Ju förr
g. sker, desto kraftigare utvecklas plantorna
sedan, och den bör därför företagas, så fort
den lätt kan utföras, d. v. s. då plantorna nått
en höjd av omkring 5 cm^ och fått 3—4
örtblad. Om g. uppskjutes, så bliva de för tätt
stående plantorna svaga och gängliga (de
»ränna») och nå ej sedan en fullgod utveckling.
Av sådana rotfrukter, vars plantor svårt härj as
av insekter, t. ex. rovor och kålrötter, uppskjutes
gallringen ofta, för att plantorna må nå sådan
storlek före gallringen, att de sedan kunna
motstå insektangreppet, men tidig sådd och genom
kvävegödsling åstadkommen kraftig
utveckling äro säkrare medel mot detta. Det stundom
anförda skälet för senare g., att plantorna lätt
vissna, om de i torkväder friställas, medan de
äro späda, beror helt på en missuppfattning.
Ju färre plantorna bliva, desto mindre uttorka
de jorden och desto bättre räcker
jordfuktigheten till för dem; en tidig g. är snarare ett
medel att motverka skada av torkan. Om än
de späda plantorna först sloka efter gallringen,
så resa de sig redan följande natt.
G. utföres oftast för hand med hjälp av en
handhacka, ofta på det sätt, att man först med
hjälp av hackan borttager plantor, så att små
grupper kvarstå på lämpliga avstånd
(blockgallring), och sedan för hand bortrensar
de överflödiga i varje grupp, så att blott
enstaka plantor kvarstå. I smått, särskilt vid
trädgårdsskötsel, sker vanligen g. helt för hand.
Stundom avdelas även här arbetet i 2
omgångar, så att först lämnas plantor med blott halva
avståndet eller än tätare, och sedan de blivit
mer utvuxna, borttagas de överflödiga. Häri^
genom minskas väl risken för mistor, men
detta motväges av mycket ökad arbetsåtgång.
2. Vid skogsskötsel, se Beståndsvård.
Gallsteklar, Cynipidœ, närmast besläktade
med parasitsteklarna, äro mycket små och
igenkännas ofta på sin höga, från sidorna
hoptryckta bakkropp. Många g. äro parasiter på
andra insekters larver, andra äro utpräglade
växtparasiter, som framkalla mycket
karakteristiska gallbildningar. Mest bekant är
röse ng allstekeln, . Rhodites rosce L.,
som på nyponbuskars yngre grenar och
stundom blad giver upphov till »s ö m n törn e n»
eller »b e d egnar e r», mossliknande, ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
