Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grågylling ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
397
för att det skall giva mer, men däremot har
avbetning på våren, ss. även försök visat,
minskad skörd vid den följande slåttern till
följd. En mycket tät avbetning, särdeles då
den sker sent på hösten, verkar mattande på
beståndet.
Näringsbehov. G. upptaga betydliga
mängder näring ur jorden, och endast där denna
innehåller större mängder av de särskilda
växtnäringsämnena, kunna rika skördar väntas.
Där ej översvämmande vattendrag årligen
tillför marken näring, är alltså i allmänhet
gödsling en förutsättning för rika g.-skördar, och
man har därför numera börjat att gödsla även
naturliga ängar och betesmarker. Framför allt
äro g. känsliga för kväve gödsling, genom vilken,
särdeles given tidigt på våren, tillväxten kan
betydligt påskyndas och ökas.
Gräsodling. Till foder hämtades g. i
äldre tider huvudsakligen från naturliga ängar
och betesmarker, men i den mån dessa marker
inskränkts genom uppodling och behovet av
foder till kreatursstocken ökats, har g.-odling
å åker fått allt större omfattning, dels som
sädesgrönfoder, dels i insådda vallar, vanligen
bestående av flere olika växtslag i blandning (se
Betesmark; Grönfoder, Vallodling, Äng).
Fodervärdet hos g. är jämförelsevis
gott genom hög halt av smältbara kolhydrat
och växttråd samt hos det unga gräset även så
hög halt av äggviteämnen och ami der, att
det kan underhålla en kraftig tillväxt och hög
mjölkavkastning. Med plantornas tillväxt
tilltager halten av övriga ämnen mer än av
äggvita, och vid blomning innehåller g.
vanligen 25—30 % torr ämne, varav ej fullt 1 %
smältbar äggvita, omkring 0.5 % fett, 7—11 %
kvävefria extraktämnen och ungefär lika
mycket växttråd, av vilka inemot 2/3 äro smältbara.
Efter slutad blomning tilltager växttråden och
minskas smältbarheten och fodervärdet. Detta
är hos friskt gräs i blomning 15—20 och hos hö
omkring 40 foderenh. per 100 kg., d. v. s. av
gräsgrönfoder åtgår 5—7, av i god tid skördat hö
2.5 och av sent skördat hö 3 kg. till en
foderenhet, och på varje foderenhet finnes efter
växternas utvecklingsstadium 60—100 g.
smältbar äggvita. Halten av mineralämnen är i
grönfoder 2—2.5 %, i hö upp till 5 %. Av ungt
gräs med omkring 20 % torr ämne åtgår
omkring 4 och av gräs i blomning med 25—30 %
torrämne 2.5—3 kg. till 1 kg. hö. Ungt g.
verkar till följd av sin höga halt av vatten och
lättsmälta ämnen starkt lösande. Såväl färskt
g. som därav berett hö är för hästar och
idisslare ett synnerligen begärligt och hälsosamt
foder. Svin kunna däremot tillgodogöra det
väl endast i spätt tillstånd.
Som sädesväxter intaga g. den
ojämförligt främsta platsen bland de odlade
växterna. Främst gäller detta ris, majs och vete,
som odlas i största utsträckning och lämna den
mesta människofödan. Stråsädeskärnan ut-
märker sig för en mycket hög halt av stärkelse.
Ris innehåller omkring 76, vete, råg, korn och
majs 65—70 samt havre 50—60 % kvävefria
extraktämnen. Halten av proteinämnen håller
sig omkring 10—13 % och av växttråd
omkring 2 % hos den nakna sädeskärnan (vete, råg,
skallöst korn) men omkring 4 % hos vanligt
korn och omkring 10 % hos havre. Fetthalten
är låg, vanligen under 2 %, utom hos havre
och majs, som pläga innehålla omkring 4 %
fett. Till följd av sin sammansättning utgör
stråsädeskärnan ett lättsmält kraftfoder, som
dock har för låg proteinhalt för högmjölkande
kor (se Säd).
Grästly, C hansas graminis L., är en s. k.
nattfjäril med ockragula eller bruna frartivingar,
prydda av en vit fläck med fina, strålformiga
utlöpare. Larverna, som nå en längd av
omkring 3 cm., äro brun- eller grönaktigt grå,
med 7 smala, ljusa längslinjer. Som fullvuxna
bliva de ofta nästan svarta med svag
metallglans. Larven, s. k. g r ä s m a s k, är ett
ingalunda sällsynt, förr mycket omtalat och
stundom även i våra dagar mycket svårt
skadedjur på de naturliga ängsmarkerna, där
särskilt tuvtåteln är utsatt för djurens oerhörda
aptit. På senare tid hava härjningar
företrädesvis förekommit i våra nordligaste provinser.
Fjäriln flyger på eftersommaren, då äggen
avläggas högvis på grästuvorna. Ofta kläckas
äggen redan på hösten, och övervintra då
larverna som små. Den värsta skadan anställes
alltid på våren och tidigaste försommaren,
och gynnas då djuren av torka och värme, bli
skadorna hastigt märkbara. Enär ofta
härjningarna till en början äro koncentrerade till
mindre arealer, söker man vanligen med
framgång stävja angreppen genom områdenas
av-gränsning medelst fångstdiken, i vilka de
vandrande larverna kunna massvis uppsamlas
och dödas i här och var anordnade
fångstgropar. Därjämte torde nog med framgång
kunna användas arsenikgifter, vilka med
passande redskap utsprutas över en några meter
bred zon kring det angripna jordstycket.
A. T—n.
Gräshoppor, Acridiodea, utgöra den största
gruppen inom ordningen rätvingar, Orthoptera.
I vårt land torde g. ej spela någon
nämnvärd ekonomisk roll, ehuruväl de stundom
kunna anträffas i stor talrikhet på
betesmarkerna, där de livnära sig av gräs och örter.
Utomlands äro stundom g. en verklig landsplåga.
Mest bekant av de ekonomiskt viktiga arterna
är sträckgräshoppan, Locusta
(Pa-chytylus) migratoria L., av vilken enstaka
exemplar någon gång utsträcka sina vandringar
ända till vårt land.
Inomhus i driverier förekommer numera rätt
allmänt hos oss en kosmopolitisk art,
växthusgräshoppan, Tachysines
asynamo-rus Adel., vilken ibland gör skada på ormbunkar,
Cyklamen, Begonia m. fl. växter. A. T—n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
