Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gurkbrand ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4P9
stor gård. Gässen äro utpräglade gräsätare, och
ungarna skola därför ha rikligt med grönt under
uppväxtåren. Gåsungarnas första foder bör
vara finskuret grönt, allra helst blandat med
s. k. kycklingtorrfoder. Detta senare får icke
uppgå till mera än en femtedel av det hela.
I brist på dylikt foder kan grönfodret blandas
med havregröpe tillsatt med något kli, gärna
även något litet kött mjöl. Grönfodret
övergjutes med vatten, innan kraftfodret tillsättes.
I övrigt böra gåsungarna hava tillgång till
ett grunt, stort tråg med vatten, enär de alltid
skölja ner maten med vatten. Efter tre veckor
övergår man till att utbyta kycklingtorrfodret
mot antingen sädesgröpe eller ock hel säd;
något vete första dagarna är bra, varefter
man övergår till enbart havre. Ha gåsungarna
tillgång till att ströva fritt på tillräckligt stor
betesplats, bör man efter tre veckor icke skära
grönfodret till dem, utan ger dem då vanligt
mjukfoder, sådant som tillredes för hönsen,
dock gärna med något mera tillsats av grönt,
än vad som brukas till hönsen. Kokt potatis
i mjukfodret är även bra. Så småningom
övergår man sedan till att utfodra endast hel havre.
Utfodringen, som till en början göres fyra
gånger om dagen, minskas sedermera till tre och
två mål, i den mån djuren själva skaffa sig
föda.
Gödning. På hösten, då sädesåkrarna
avbärgats, utsläppas unggässen här och få då
sin förberedande gödning. Under denna tid
behöver man vanligen icke giva djuren något
annat foder än det, som de finna i sädesstubben.
Djuren kunna då lämpligen bo i ett något
större men lätt flyttbart hus, som flyttas från
fält till fält, såvida man icke föredrager att
samla dem i stora flockar med särskild väktare,
som driver dem ut på betet och hem om
aftonen. Slakttiden infaller i regel på hösten, då
största efterfrågan i vårt land alltid är vid
tiden för »Mårtens Gås». Veckorna närmast före
slakten underkastas -djuren en lätt gödning.
Gässen äro emellertid friströvare och tåla icke
att hållas allt för trångt, enär de då mista
matlusten. Under gödningstiden giver man dem
havremjöl, blandat med kokt potatis samt till
omväxling hel havre eller möjligen helt korn.
I brist på kokt potatis kunna kokta kålrötter
även givas. »Stoppning» av gäss torde mera
sällan brukas i vårt land.
Slakt. Gässen dövas genom ett kraftigt
slag över nacken samt stickas därefter med en
skarp kniv i nacken mellan huvudskålen och
halskotan. Blodet tillvaratages väl. Vid
försäljningen lämnas djuren plockade över hela
kroppen, således även huvud och vingar.
Plockningen bör ske, medan kroppen ännu är varm.
Då dunet är synnerligen värdefullt, bör detta
vid plockningen noga skiljas från de egentliga
fjädrarna.
Vård. Avelsgässen hållas vintertid på rätt
knappt foder. Blott de få riklig tillgång på
kokt potatis och kokta kålrötter, kräva de icke
mer än högst i hg. hel säd per dag och djur.
De böra även vintertid ha tillfälle att ströva
fritt omkring och äro synnerligen oömma samt
ha ingenting emot att ströva ikring i ej allt
för djup snö. Då djuren mycket bra tåla köld,
kunna deras hus med fördel uppföras av enkla
bräder, men dessa böra tätas väl, så att drag
icke kan uppstå. Husets storlek tilltages efter
antalet avelsgäss. På golvet, längs väggarna,
anordnas några stycken stora lådor för
varpningen. I övrigt hålles golvet torrt under
vintern. Lämpligt golvströ är framförallt torvströ.
Under aveistiden är tillgången på djupare
vatten för gässen nödvändig. Finns icke damm eller
bäck i närheten, får man genom en gjuten
cementbassäng eller större vattenfylld grop i
trädgården sörja härför.
Den ekonomiska betydelsen av
gåsodling är nog i första hand förbehållen det
egentliga jordbruket, där gässen kunna få
ströva fritt under sensommaren och höst.
Att hålla gäss på begränsade små arealer eller
innestängda i gårdar lönar sig endast
undantagsvis. Gässen äro framförallt gräsätare och
kräva därför jämförelsevis litet kraftfoder.
De tycka bäst om kort, tätt gräs. På sina håll
är det rätt vanligt, att småbrukare och dylika
hålla en eller annan gåshona, vilken de t. o. m.
tjudra vid vägkanter och dylikt samt flytta
undan för undan. Utkläckning och
uppfödning av gåsungarna kan lämpligen ske just
hos småbrukare, varefter sedermera
gåsungarna kunna försäljas till de större gårdarna,
där de samlas i stora flockar för att tillvarataga
höstbetet å stubbåkrarna. A—e Stahre.
Gåsört. Se Potentilla.
Gat. Se Hopfogning av virke.
Gädda, Esox lucius L., av gäddfiskarnas
familj (Esocidœ), har en större utbredning än
någon annan insjöfisk och finnes i Sverige
överallt i sjöar och vattendrag samt i
östersjö-skärgården från Blekinge norrut men saknas
över barrskogsgränsen. Hon har släta, fast
sittande fjäll, en kort ryggfena, stående långt
tillbaka, över analfenan, stort huvud med bred,
nedtryckt nos och stort gap med vassa tänder.
Färgen är på ryggen svart till olivgrön, på
sidorna ljusare med mässingsgula fläckar, på
buken m. 1. m. vit. Hon är en glupsk rovfisk,
som slukar andra fiskar, grodor, råttor och
andra djur. Växer snabbt vid rik tillgång på
föda och kan vid 3 års ålder nå en längd av
omkring 40 cm. och en vikt av 0.5 kg., vid 4—5
år 1 kg. Gamla gäddor kunna bliva ända till
1.2 m. långa. Leken, som sker på gräsbotten
eller översvämmade gräsängar, börjar i en del
vatten redan före islossningen och räcker, tills
träden fått löv (de yngre först, »isgäddor»,
»gräsgäddor», de större senare, »lövgäddor»).
Gäddan är en av våra värdefullaste insjöfiskar,
och särdeles betalas medelstora fiskar bra.
Inplantering av g. eller förökning av hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
