Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gödsling ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426
hela yta. Vid övergödsling av radsådda växter
begagnas dock gödselmedlets spridning mellan
raderna och vid potatisodling gödsling i
sättfåran. Konstgödsels spridning och myllning
med utsädet har föreslagits för att spara på
gödseln men är ägnad att väcka
betänkligheter, då därav lätt kan bliva följden, att
markvätskan blir för stark och verkar brännande på
växterna.
Gödselmängd, gödslingsbehov.
Redan sedan långt tillbaka har man sökt
uppställa vissa regler för de mängder, vari g. borde
tillmätas åt de olika grödorna. Thaer
utvecklade den dåvarande uppfattningen om jordens
utmattning genom grödorna och behovet av
ersättning genom grödorna till en lärobyggnad,
som benämnts jordbrukets statik (se d. o.)
eller i ämnviktslära, enligt vilken
gödslingen borde så avpassas, att den återgav
jorden vad med grödorna bortfördes.
Sedermera har denna regel jämkats så, att
gödslingen borde fullständiga jordens förråd
av växtnäring, så att detta ständigt fyllde
växternas behov för en rik utveckling, och
borde sålunda grundas på kännedom om såväl
jordens halt av de särskilda näringsämnena
som de bortförda grödornas storlek och
sammansättning. Erfarenheten har emellertid
visat svårigheten att få pålitliga medelprov av
jord och skördeprodukter, vartill kommer, att
jordens halt av de olika ämnena kan växla
avsevärt t. o. m. inom samma fält och svårligen kan
bestämmas med en noggrannhet, som motsvarar
de mängder, som kunna komma i fråga att
tillföra genom g. Redan en så liten skillnad som
o. i % av jorden motsvarar 2,000—3,000 kg.
per nektar, under det att genom g. tillföras
blott några tiotal kg. av de särskilda viktigare
näringsämnena. I avseende på grödornas
sammansättning har det också visats, att denna
kan växla på grund av väderlekens inverkan
m. m. lika mycket som eller än mer än till följd
av jordens näringsinnehåll. Därtill kommer,
att växterna kunna upptaga blott en del av
de mängder av de särskilda näringsämnena,
som tillföras jorden (enligt Mærcker 50—60 %
av kvävet, 40—50 % av kalit och 30—40 %
av fosforsyran, som analysen angivit), samt att
dessa mängder växla för olika växtarter.
Då sålunda analys av vare sig jorden eller
av v grödorna ej kan lämna pålitlig ledning
för g., har man övergått till att genom
gödslingsförsök direkt utröna, vilken g.
är den lämpligaste (se Gödslingsförsök). Genom
sådana har det bevisats, att växternas n
ä-r i n g s b e h o v, d. v. s. de mängder av de
särskilda näringsämnena, som en växtart
behöver upptaga, ej är fullt bestämmande för
växtens gödslingsbehov, d. v. s.
behovet av tillförsel till jorden av detta ämne. I
allmänhet stiger ej skördemängden av ett
växtslag, som har hög halt av ett ämne, i samma
mån som detta ämne tillföres i större mängd,
utan olika växter tillgodogöra sig gödselämnen
olika väl; för somliga verkar gödseltillskott
bättre än för andra, som synas bäst hämta sin
näring ur jordens förråd, »jordens gamla kraft».
Till de förra, vars näringsbehov kunna väl
tillfredsställas genom ny g., höra havre, potatis
och rovor, till de senare, som gå bäst till på
jord i gammal kraft, korn, vete och betor.
Dessa senare lämna rik skörd endast vid rik
tillgång på näring i jorden, och vissa växtslag
tåla mindre väl en stark tillförsel av vissa
gödselslag. Somliga växter synas gynnas av riklig
kreatursgödsel, andra mer av mineraliska
gödselmedel. Slutligen hava gödslingsförsöken
visat, att skördeökningen ej håller jämna steg.
med gödslingen, utan ju större tillförseln av
ett gödselmedel är, desto mindre blir
skördeökningen i förhållande till den tillförda
näringsmängden (se Jordproduktivitetslagen).
Då således tillgodogörandet av den genom g.
tillförda växtnäringen är underkastad många
tillfälligheters inverkan, bör gödslingen
avpassas så, att näringstillgången under alla
förhållanden är tillräcklig för en rik skörd, varvid
sådana ämnen, som äro mindre lättlösliga,
böra givas i förråd för flera grödor framåt,
under det att de lätt lösliga, som lätt kunna
uttvättas ur jorden, givas för varje gröda i en
mängd, som blott väl motsvarar dennas
behov.
Gödslingsbehov. Se Gödsling.
Gödslingsförsök. Allt sedan den
uppfattningen blivit rådande, att växternas näring
utgöres av de oorganiska ämnen, varav de äro
sammansatta, och isynnerhet sedan dessa
börjat tillföras genom konstgödsel, har
växternas närings- och gödslingsbehov varit
föremål för undersökningar genom försök. Dessa
hava haft till syfte dels att utreda olika
växters näringsbehov och näringsupptagande samt
de särskilda ämnenas betydelse och värde som
växtföda, dels att till direkt praktisk
vägledning utröna gödslingens lämpliga art och mängd
för olika växtslag och olika jord.
För det förra syftet användes till en början
från 1850-talet enligt Jul. Sachs metod
»vattenkulturer» och enl. Knop »s
andkulturer», vid vilka försöksväxterna växte
direkt i en (vanl. omkring 3 0/00) näringslösning
eller i fullt steril sand fuktad med
näringslösningen, som innehöll näringsämnena i bestämda
mängder, så att med noggrannhet kunde
avgöras, hur mycket växten upptagit av de
särskilda ämnena i förhållande till bildad
växt-massa. Då växterna sålunda kommo att leva
under abnorma livsvillkor och de erhållna
resultaten därför mindre väl kunde överföras
på den praktiska växtodlingen, övergick man
på 1870-talet att odla försöksväxterna i kärl
innehållande en noga avmätt mängd jord,
vars näringsinnehåll var bestämd, och med
tillsats av bestämda mängder av gödselmedel,
s. k. kärlförsök. Även vid dessa äro ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
