Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjulbent ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
455
arbetet i lagret ändå är jämförelsevis litet
i jämförelse med arbetet att övervinna
motståndet vid hjulomkretsen, och dessutom den
noggranna tillsyn och rengöring, som dessa
senare lager fordra, knappt kan påräknas.
Hjulringarnas bredd inverkar på fast, torr väg
föga på lättgåendet. Är vägbanan fast men
täckt av våt smuts eller kram snö, som hänger
vid hjulet, göra breda ringar hjulen mer
tunggående än smala, men breda ringar äro
fördelaktigare på lös mark, emedan de minska hjulens
nedsjunkande, och under alla
förhållanden-nöta och sönderskära de vägbanan mindre.
På lätta vagnar böra väl ringarna vara smala,
för att ej hjulen må bliva tyngre än nödigt,
men arbetsfordon böra hava breda ringar,
Enligt lag 28/e 1907 (ändr.2/e 1922) äger K. B., där
förhållandena inom landstingsområdet sådant
påkallar, efter landstingets och vägstyrelsens
hörande förordna, att hjulringarnas bredd å
arbetsåkdon, som användes å allmän väg å
landet icke må understiga visst mått, ej under
7 och ej över 12 cm. De båda hjulparen böra
gå i samma spår, då härigenom bakhjulen
hava gagn av den sammantryckning, som
framhjulen åstadkommit. Spårvidden inverkar
så, att med mindre avstånd mellan hjulen
blir även verkan av mot ena hjulet mötande
motstånd mindre, men verkan härav är
obetydlig på jämn väg, och då större spårvidd
möjliggör större bredd på lassningsytan,
användes vanligen numera en större spårvidd,
1—1.3 m., än tidigare. Spårvidden bör även
rättas efter ortsförhållandena; där vägarna äro
mycket uppspårade, är det bäst att använda
den på orten vanliga spårvidden. Om driv-,
kugg-, friktionshjul, se Växel.
Hjulbent. Se Benställning.
Hjälm. 1. Stacktak på stolpar, uppföres
ute på ägorna för att hastigt och bekvämt
kunna bärga gröda under tak. 2. Tecken hos
häst. Se Färg.
Hjälper. Se Körning.
Hjärnan är den i huvudskålen inneslutna
delen av det centrala nervsystemet, se Nerver
H. är mycket olika utvecklad hos olika
djurslag, ju mer utvecklad och komplicerad h. är,
desto intelligentare är djurslaget.
Hos däggdjuren är h. mer eller mindre
ägg-formig, mjuk, utvändigt grågul, invändigt vit.
Ytan är försedd med talrika vindlingar och
fåror, varigenom den blir väsentligt förstorad.
I hennes inre fortsättes ryggmärgskanalen
genom håligheter, hj ärnkamrarna, som
innehålla en lymfliknande vätska, hj ä r
n-vattnet eller
cerebrospinalvät-s k a n. Från alla kroppens delar instråla
nervbanor till h., i vilken de olika förnimmelserna
äro lokaliserade till särskilda delar.
H. indelas i ruthjärnan och stora hjärnan.
Ruthj ärnan består av förlängda
märgen, bryggan och lillhjärnan. Förlängda
märgen kallas den bakersta delen, vilken
är ganska liten och har konisk form med basen
uppåt. Bakåt fortsätter den i ryggmärgen.
Framför förlängda märgen ligger ett väl
avskilt, vitt, vulstigt hjärnparti, bryggan,
som åt sidorna övergår i lillhjärnan,
Denna bildar ett från sidorna tillplattat klot
med egendomligt ringlad yta.
Stora hjärnan ligger framför
ruthjärnan. Dess bakersta, intill bryggan liggande del
kallas mitthj ärnan, som består nedåt
av 2 grova nervstammar, hj
ärnskänk-1 a r n a, och uppåt av 2 par rundade
upphöjningar, som kallas fyrhögarna. Framför
mitthjärnan ligger den del av stora hjärnan,
som kallas mellanhj ärnan, och som
består av bl. a. två stora, päronformade
bildningar, synhögarna, samt en egendomlig
bildning, tallkottkörteln, vars
uppgift är okänd. Stora hjärnans främsta och hos
däggdjuren starkast utvecklade del är till större
delen genom en djup, längsgående fåra delad
i två halvklot, hemisfärer, och kallas därför
hemisfärhjärnan. De båda hälfterna
sammanbindas av en bred, platt brygga,
b j älken eller hj ärnbalken, som
utgöres av de nervbanor, som förena pariga organ
i de båda hemisfärerna. På den undre sidan i
den bakre delen av stora hjärnan gå synnerverna,
som här korsa varandra och löpa på yttre
sidan öm synhögarna och sluta i fyrhögarna.
Längre framåt ligger den nästan päronformiga
st.amdelen eller stamganglion, som
innesluter de stora hjärnganglierna, d. v. s.
stora nervändsceller. Längst framåt nedåt
ligga de bägge luktloberna, även de
av päronform.
H. utgöres till största delen av en vit
hjärnsubstans, märgen, som är liksom överklädd
med en grågul massa, hj ärnbarken.
Märgen utgöres av varandra ideligen korsande
nervbanor, hjärnbarken av anhopningar av
s. k. ganglieceller. De högsta livsfunktionerna
ha sitt säte i stora hjärnans bark. Hit nå
ledningsbanor med intryck utifrån genom ögon,
öron, näsa, tunga och känsel eller från kroppens
inre, ss. matsmältningsapparaten och muskler,
och här avlagras minnesbilder från alla olika
sinnen. Här bli sinnesintrycken medvetna,
här finnes det materiella underlaget för
tänkandet och viljan. De olika nervbanorna sluta
eller börja å bestämda ställen i barken. Härvid
råder det egendomliga förhållandet att intryck
från exempelvis vänster sida, ss. vänster öga,
avlagras å hjärnans högra sida och omvänt.
I lillhjärnan ligger muskelsinnet.
Med detta menar man uppfattningen av
musklernas tillstånd, det motstånd, som måste
övervinnas vid muskelrörelsen under arbete,
och ordningen sinsemellan mellan musklernas
arbete vid rörelser.
Fysiologiskt har även förlängda
märgen stor betydelse. Där finnas nämligen en
hel del reflexcentraler. Därifrån regleras svälj-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
