Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hästar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Soo
mängder av kallt vatten. Se vidare
Dräktighet och Förlossning.
Uppfödning. Fölet bör följa modern,
tills det är 4—5 månader. Tidigt utvecklade
hästslag tåla en tidigare a v vänj ning; en längre
digivning utsuger däremot stoet, särdeles om det
åter är dräktigt, mer än det gagnar fölet.
Skulle stoet dö eller ej hava nog mjölk för fölet,
gives komjölk, till en början utspädd med
hälften vatten. Mjölken gives i små mängder (till
en början 1/2 1.) men med korta mellantider.
Före av vänj ningen bör fölet vänjas vid havre
och även efter få kraftigt och lättsmält foder,
såsom fint hö, krossad havre, linfrö, maltgrodd,
hackade morötter eller betor m. m., i många
givor, så att fölet ständigt bibehåller gott hull.
Kraftfoderransonen ökas småningom, så att
den vid andra årets början når 3 kgmmen bör
därefter minskas, för att unghästen ej må drivas
för mycket på höjden. Genom en utfodring
huvudsakligen med gott hö jämte vetekli och
rotfrukter under andra och tredje året
befordras utvecklingen på djup och bredd, under
det att riklig havreutfodring giver lättare och
högre kroppsformer.
För unghästens utveckling är frisk luft,
daglig rörelse och efter dess krafter avpassad
ansträngning av den största betydelse. Under
ditiden bör fölet följa modern i hennes arbete
och efter av vänj ningen röra sig fritt i en rymlig,
ljus katte med låg krubba; under sommaren
bör det gå på bete och under vintern dagligen
motioneras ute några timmar eller kunna fritt
gå ut och in. Härigenom vinna såväl
andnings- som rörelseorgan önskvärd utveckling,
hovarna tillväxa normalt, och vanliga hovfel
undvikas. Var 3:e—4:e vecka böra hovarna
tillses samt sula och stråle noga rengöras och
bärranden verkas, om den utvuxit för långt
eller blivit ojämn. Tillika bör unghästen redan
tidigt vänjas till lydnad och lugnt förtroende
för människan. Redan som föl vänj es han vid
grimman, och unghästen föres dagligen i lina
för att övas i skrittgång, och inkörningen kan
beträffande de tyngre hästarna börja redan vid
2 års ålder. Se Körning.
Kastrering av de handjur, som icke
äro lämpliga för avel, bör ske tidigt, redan vid
omkring 1 års ålder, sedan testiklarna
nedsjunkit i pungen. Särdeles är en tidig kastrering
önskvärd, om djuret har en kraftigt utvecklad
framdel, vilkens vidare utveckling därigenom
på önskvärt sätt hämmas (se Kastrering).
Hästuppfödningens
ekonomi-Hästuppfödningen intager i allmänhet en
jämförelsevis obetydlig plats i de enskilda
jordbrukarnas ekonomi, men kan medföra
avsevärd vinst, där gynnsamma
förutsättningar finnas. Den viktigaste av dessa är
uppfödarens personliga intresse, anlag och
förmåga, och hästuppfödningen passar därför
bättre vid det mindre jordbruket, där brukarens
personliga insats gör sig gällande, ån vid större
gårdar, där hästarnas skötsel vilar i händerna
på lejt folk. Vid det mindre jordbruket kan
även unghästens arbetskraft bättre komma till
godo än vid det större. Jordmånen — helst
höglänt och kalkrik — samt tillgång på
lämpliga betesmarker inverka också starkt på
uppfödningens framgång och kostnad, i det
att genom betet kan vinnas en betydlig
besparing i fodringskostnad men framför allt
tillfälle givas till unghästens rörelse i fria luften,
varpå hans utveckling i så hög grad beror.
Där goda beten saknas, har man därför börjat
anordna gemensamma unghästbeten, särdeles
för unghingstar (se Andelsbete,
Hingstuppfödning). Ej minst beror slutligen den
ekonomiska framgången av tillgången på goda
avelsdjur av en lämplig ras, för vilken
fördelaktig avsättning till lönande pris kan
påräknas.
Allmänna åtgärder för
häst-av e 1 n. Då landets inhemska hästar
huvudsakligen om ej uteslutande voro av allt för
klent slag för rytteriets bruk, fylldes bristen
för detta under medeltiden genom tunga hästar,
huvudsakligen av Nordsjöländernas raser,
dels direkt införda, dels avlade vid de »stodh»,
som höllos på många gods. Från Gustav Vasas
tid ägnade kronan mycken omsorg åt denna
avel genom att underhålla »stogångar» eller
stuterier på kungsgårdarna. År 1658 inrättades
stuteri å Flyinge. Under Karl XI utsträcktes
denna omsorg till att vara en allmän
angelägenhet, i det att genom den år 1688 utfärdade
stoordningen för Skåne
kronohemmanen ålades att sockenvis eller genom
sammanslutning underhålla beskällare,
varjämte kastrering av hingstföl påbjöds samt
förbjöds att använda mindervärdiga ston till
avel. Ytterligare bestämdes år 1692, att vid
varje kompani i Skåne skulle hållas 14—15
goda ston och 6 hingstar till avel. Efter
förfallet under Karl XII vidtogos åter nya åtgärder
för hastavelns upphjälpande. Avelshingstar
infördes från Tyskland och Holstein, nya
stoordningar för Skåne utfärdades 1735 och 1742.
Under Gustav III ändrades den
kronohemmanen i Skåne åliggande
hingsthållningsskyldig-heten så, att de i stället fingo bilda en
hingst-premieringskassa, av vars räntor
belöningar skulle utdelas till de kronoåbor och
ägare av skattehemman i Skåne, vilkas
hingstar betäckt minst 30 ston om året. Först
vid de skånska, år 1776, och senare vid övriga
kavalleriregementen sattes vissa nummer på
vakans för att bekosta underhållandet av
kompanihingstar. År 1818 omorganiserades
rusthållarnas hingsthållning, så att vissa rusthåll
fingo utbyta den huvudsakliga
rusthållnings-skyldigheten mot åtagandet att hålla en s. k.
skvadronshingst, som kostnadsfritt skulle
tillhandahållas för betäckning av skvadronernas
nummerston och mot viss avgift även enskilda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
