Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hästraser ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/nLa^Aft-O-i^t.
505
de från äldsta tid hos orientens gamla folkslag,
hade lättare byggnad, lång, S-formigt böjd hals,
litet huvud, bred panna och rak eller konkav
ansiktslinje. Denna, som kallas den ariska
eller asiatiska typen, var. asiatica, anses som
stamform till nutidens orientaliska och
varmblodiga raser. Jämte denna på skulpturverk
från det gamla Egypten, Assyrien och Persien
förekommande hästtyp förekomma där även
hästar med kortare hals, kort nacke, stelt
förenad med ett framåtriktat, »stickande» huvud,
karaktärer, som utmärka nutidens
tatariska hästtyp. Denna synes hava tillhört
de skytiska folkslagen, som bebodde länderna
kring Kaspiska havet och norr om Svarta havet
fram till Macedonien och Thessalien. Den
uppfattning, som velat förlägga hästens
ursprung till Asien och anse den arabiska hästen
som den ursprungliga typen, kan numera ej
vidhållas. I olika delar av Europa hava skilda
typer förekommit, innan den orientaliska under
bronsåldern infördes, en införsel som i stor
utsträckning fortsattes först genom de gamla
romarna, som införde egyptiska och numidiska
hästar i sina europeiska provinser för avelns
förbättring, och sedan genom morerna, vilkas
ädla hästar i Spanien och Italien voro berömda
under medeltiden och till en tid lämnade en stor
insats i bildandet av Europas ädla ridhästslag.
Med riddareväsendets uppblomstring och dess
behov av tunga ridhästar fick
Nordsjöländernas tunga låglandshäst allt större användning
vid aveln i hela Europa. För frambringande av
en lättare och snabbare ridhäst blev slutligen
den orientaliska hästen under den nyare tiden
det förnämsta medlet, då med användning av
orientaliskt blod den engelska fullblodshästen
skapades, vilken fått en allenastående betydelse
för bildande av vår tids olika ädla
halvblodsraser.
Vid sidan av denna rasbildning och avel
av hästar för krigs- och lyxbruk bibehöll sig
den stora massan av de olika ländernas
inhemska hästslag tämligen opåverkad, och
först under senast förflutna århundrade har
uppmärksamheten i allmänhet mer allvarligt
ägnats åt deras tillvaratagande och förbättring.
I vårt eget land synes efter benfynd att döma
redan under förhistorisk tid hava funnits
hästar av olika grovlek, vilket också bekräftas
av skriftliga urkunder, vilka omtala såväl
småvuxna, simpla »klippare» som större
»rin-nare» och »gångare», de senare dock antagligen
åtminstone till stor del av utländskt ursprung.
I södra delarna av landet hade dessa inhemska
hästslag så gott som fullständigt förlorat sin
ursprungliga karaktär genom uppblandning
med utländskt blod. I landets norra delar
hade den inhemska häststammen bevarats
mer oblandad, och från denna har från tiden
omkring senaste sekelskiftet utbildats den
Nordsvenska rasen, utan annan
inblandning än av den närstående norska öst-
landshästen. De n u t id a hästraserna, vilka
sålunda äro dels lantraser, uppkomna
huvudsakligen genom anpassning till landets
naturförhållanden, dels kulturraser, som
framgått genom målmedveten ledning av aveln,
pläga uppdelas i följande grupper.
Varmblodiga hästar. Hit höra de
raser och stammar, som tillhöra den
orientaliska typen ren eller, efter blandning,
övervägande. De utmärkes av en lätt, torr och
kraftig kroppsbyggnad, fin och hård
benbyggnad, starka senor, hög manke, långa, liggande
bogar, små, fasta hovar samt energiskt
temperament, livliga rörelser och stor uthållighet.
De äro särdeles lämpade för ridbruk. Som den
ädlaste av hithörande raser plägar den arabiska
hästen nämnas, men även övriga hästslag hos
norra Afrikas och sydvästra Asiens folk, ss.
berber, egypter, perser m. fl., äro till denna
närstående och omfatta såväl synnerligen ädla
som simplare stammar. Särskilt gäller det
senare häststammarna i stepptrakterna norr
om det asiatiska höglandet, kring Kaspiska
och Svarta haven samt länderna kring nedre
Donau. Dessa hästslag hava i allmänhet de
för den tatariska typen utmärkande fula
formerna: ett, groft, stickande huvud på en kort
hjorthals, kort, sluttande kruppa, spinkiga ben,
men omfatta även individer med mycket ädla
former samt äro alltid utmärkta av stor seghet
och uthållighet. Till de varmblodiga hästarna
höra jämte de orientaliska den engelska
fullblodshästen (se d. o.) ävensom de med hjälp av
orientaliskt eller engelskt fullblod frambragta
halvblodsraserna (se Halvblod: Halvblodshäst).
Som kallblodiga betecknas de raser
och slag, som utmärka sig för storvuxenhet
med bred, muskulös, väl sluten bål, grov men
mindre fast benbyggnad, korta, stående bogar,
vanligen sluttande kruppa, låga, starka ben
med raka hasar och stora, flata hovar samt ett
lugnt och trögt lynne. Dessa deras egenskaper
göra dem särskilt lämpliga till draghästar, som
få arbeta i långsam takt. Bland hithörande
raser, som huvudsakligen finnas på Europas
fruktbara lågländer, märkas: Ardenner- -eller
den belgiska hästen (se d. o.), de franska
Per-cheron- och Boulonnais-raserna, den engelska
lant-(Shire-)hästen, Suffolkrasen, den skotska
Clydesdalehästen (se d. o.) och den jutska hästen
(se Danmarks hästraser).
Till de kallblodiga pläga även räknas de
övriga skandinaviska lanthästslagen: de
norska östlands- och Fjordhästarna (se Norska
hästar), den nordsvenska (se d. o.) och den
finska hästen (se d. o.). Dessa stå dock den
varmblodiga typen närmare och hava av olika
förff. ansetts härstamma dels från den tatariska
stepphästen (ariska hästen), dels från den
diluviala höglandshästen (se V. Prosch, Hest ens
Avi og Pleje, 1881, samt Hj. Törnqvist i
»Betänkande i fråga om åtgärder för främjande
av landets hästväsen», 1911).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
