Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jaktpass ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55’
och bredd. Huvudet är fint, ofta något
gädd-huvud, ögonen stora, klara, hornen fina,
fram-åtböjda. Halsen är lång, bålen öppen, juvret
synnerligt väl utvecklat, aldrig köttigt. Huden
är tunn, mjuk, med gul färgton, som tydligt
framträder i öronen, kring blygden och pä
juvret. Hårremmen är vanligen rådjursfärgad,
stundom gående i gult eller brunt, hos tjuren
mörkare än hos kon. Hornspetsar, klövar och
mule äro mörka. Mjölken är mycket fet
(vanligen 4—5 %) och gul, vilket gör den och därav
berett smör till högt skattade bordsvaror.
Rasen infördes till Sverige på 1890-talet, men
dess ringa kroppsstorlek och dess ömtålighet för
klimatet ha gjort, att den icke vunnit någon
spridning i landet.
Jod, kemiskt tecken J, är ett grundämne,
som förekommer i små mängder i havsvatten,
varur det upptages av tångväxter, i vilkas
sammansättning. det därför ingår, antagligen
en orsak till dessa växters mindre lämplighet
till foder. Härav förklaras även den ur
havs-vatten utkristalliserade chilesalpeterns halt
av natriumjodat (NaJ03). I de högre djurens
kropp ingår j. i sköldkörteln. J. är i fritt
tillstånd en fast, grafitliknande kropp, som vid
upphettning bildar violett gas och som löses
med brun färg i alkohol (j odsprit eller
jodtinktur), i såpa (j o d s å p a) samt i
jodkaliumlösning. Jodlösningar färga stärkelse
starkt blå. Jodkalium är ett vitt, i
vatten lättlösligt salt. H. J. Dft.
Medicinsk användning. J. har
starkt antiseptiska egenskaper och användes
därför i åtskilliga blandningar (jodsprit,
jodsåpa, jodsalvor, jodolen, jodipin m. fl.) för
desinfektion före operationer, sårbehandling m. m.
—• Ingnides jodsprit i huden, blir denna
gul-färgad, och snart uppstår rodnad och sveda
med serumutsvettning samt massutvandring
av vita blodkroppar i hud och underliggande
vävnader. De vita blodkropparna ha förmåga
att angripa bakterier, sjukliga produkter och
andra kroppsfrämmande ämnen samt bortföra
dem. Joden verkar »fördelande» (se Avledande
medel). Ibland är smittämnet så starkt, att
stora massor av de vita blodkropparna dö
och falla sönder: varbildning uppstår, vars
mognande dock påskyndas av joden. För att
åstadkomma denna lokala verkan användes
jämte jodsprit åtskilliga andra j.-preparat
(se ovan). För att få en särskilt djupgående
verkan, t. ex. vid senklapp eller spatt, användes
en salva innehållande kvicksilverjod, kallad
b 1 i s t e r, se d. o.
Till invärtes bruk användes mest
jodkalium. Detta ökar kraftigt saftströmningen
i kroppen och befordrar därigenom
uppsugningen (resorptionen) av vätskeutgjutningar,
t. ex. vid vattusot, vatten i lungsäcken,
hjärnblödningar m. m. — Jodkalium verkar även
som ett specifikt motgift mot aktinomykos
(strålsvampsjuka). Härigenom kan inan för-
hindra färska infektioner av strålsvamp att
utveckla sig. Jodkalium givet i större doser
framkallar vidare en kraftig blodöverfyllnad
(hyperämi) i kroppens slemhinnor med riklig
slembildning. Detta är en vanligen icke
önskvärd verkan, som dock vid vissa lidanden i
andningsorganen, t. ex. vid kvickdrag hos
häst, kan vara nyttig. — Avsöndringar från
körtlar, även mjölka vsöndringen, minskas
genom jodkalium. Vid längre tids användning
av stora mängder jodpreparat kan en allmän
förtvining av kroppens körtlar bliva följden;
härav begagnar man sig mot »struma», en
sjuklig förstoring av sköldkörteln, som ligger bakom
luftstrupen strax nedom struphuvudet. P. E.
Jodoform, CHJ3, ett gult, kristalliniskt
ämne med saffranliknande lukt, vilket
användes som antiseptiskt sårmedel. Se Antiseptiska
medel.
Jodtal. Se Fettbestämning.
ofurol. Se Insektdödande medel.
Jolster, Salix pentanar a L., vild pilart utan
ekonomisk betydelse.
Jord. Bildning. De lösa jordlagren ha
bildats genom förvittring (se d. o.) av den fasta
berggrunden och förmultning (se d. o.) av
växt-och djurlämningar. Endast sällan har den
sålunda bildade jorden blivit kvarliggande,
där den bildats (sedentär j.), utan har
vanligen flyttats av inlandsisen, som
kvarlämnat en packad bädd av en oskiktad
blandning av grövre och finare stendelar och lera
(morängrus, moränlera). En del av
moränen har sedan påverkats och flyttats av
rinnande vatten, varvid stenarna rundnötts
och jorden efter sin grovlek uppdelats i
ursköljt grus och ur vattnet avsatta sand- och
lerlager (sedimentär j.). De av
växt-och djurlämningar bildade m. 1. m. multnade
torv- och mull-delarna ha däremot till största
delen stannat, där de bildats, men hava delvis
upplösts av vatten och de upplösta
mulläm-nena åter avsatts som inblandning i den
mineraliska jorden eller som lager av utfälld mull.
Denna jordbildning fortgår allt jämnt, och i
jorden bindes även, särskilt genom medverkan
av mikroorganismer, kväve ur luften (se Kväve).
Dessa omsättningar försiggå huvudsakligen
i den för luften lätt tillgängliga ytjorden, vilken
därigenom riktas på lätt löslig växtnäring
(varav dess benämning matjord). De lösta,
ämnena kunna av genomsipprande vatten
medföras till den underliggande älven, ur
vilken de åter kunna föras upp i matjorden med
den fuktighet, som genom hårrörskraften stiger
uppåt (se nedan: Kapillär ledning). Härvid
har jordens förmåga att binda lösta ämnen
stor betydelse för växtnäringens jämna
fördelning (se Absorption).
Klimatet har en stor inverkan på jordens
bildning och de kemiska och fysiologiska
omsättningarna i densamma. I ett fuktigt och
jämförelsevis kallt klimat, där förmultningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
