Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jord ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
?
4&»
y*
557
över 200 mm. block
20—200 > sten
2— 20 » gTUS
0.2— 2 » sand
.0.02—0.2 > mo
O.002—0.02 » mjuna (grovler)
under 0.002 > finler
Var och en av dessa sorteringar äger
karakteristiska egenskaper (se Jord:
Blandningsdelar). Då emellertid den naturliga jordmånen är
en blandning av olika kornstorlekar, beror
jordens genomsläpplighet på, i vilka förhållanden
de ovannämnda blandningarna ingå, liksom
ock på närvaron av mylla, som i sina
mekaniskt-fysiska egenskaper liknar finler. Ju mer ensidig
jordens sammansättning är med avseende på
de nämnda beståndsdelarna (inbegripet
myllan), desto sämre jordmån är den för
kulturväxterna. Först när två eller helst flera olika
slag förekomma i blandning, blir jorden lämplig
för odling, och jordens fruktbarhet är i främsta
grad betingad av det förhållande, i vilket de
olika blandningsdelarna ingå.
Då mekanisk j. icke tillfyllest lämnar
uttryck för jordens finhet, har man på annan
väg sökt få ett uttryck härför, nämligen genom
att bestämma dess hygroskopicitet (förmåga att
upptaga hygroskopiskt vatten), som i sin
ordning är ett uttryck för storleken av
jordpartiklarnas yta, räknat på i viktsenhet jord. Ren
sand har en ytterst ringa hygroskopicitet,
medan denna är mycket stor hos ler- och
mull-partiklarna, som förekomma i ytterst fint,
kolloidalt (se Kolloid), tillstånd.
Hygrosko-picitetstalet lämnar därför ett uttryck för
det samlade innehållet av sistnämnda
beståndsdelar. Hos de vanliga jordarterna är detta tal:
i Ren kvartsand.......... 0.1
Sandjordar........... I
Lerhaltiga sandjordar...... 2
Lättleror............ 3
Goda kulturjordar.......2—6
Styva lerjordar......... 8
Styvaste lera och torvjord .... 20
Fördelen med denna bestämning är, att den
i ett tal lämnar ett uttryck för jordens finhet,
men talet änger icke närmare, varpå detta
beror, då de höga talen lika väl kunna komma
av mull- som lerämnen. Överhuvudtaget kan
man icke med hjälp av vare sig mekanisk
analys eller hygroskopicitetsbestämning
uttömmande karakterisera en jords fysiska
egenskaper. Därför behöves utom de nämnda
undersökningarna även kännedom om dess specifika
vikt, volymvikt, vattenupptagande och
vatten-genomsläppande förmåga, dess förhållande till
värme, dess struktur m. m. (se Jord).
Kemisk j. visar, att jordar till sin
sammansättning äro mycket växlande allt efter
sin bildning och användning. Här skall icke
närmare redogöras för deras halt av sand, ler
och mylla (humus), som redan framgår av den
mekaniska analysen, utan närmast för de
ämnen i jorden, vilka direkt äro betydelsefulla
för växternas utveckling, samt sådana ämnen,
som verka såsom gifter.
De förra äro kol, väte, syre, kväve, fosfor
svavel, kalium, kalcium, magnesium, järn
samt i viss mån natrium, klor och kisel. Av
dem äro kväve, fosfor, kalium och kalcium
särskilt betydelsefulla, därför att de i stora
mängder upptagas av växterna ur jorden och
att därigenom brist å dem kan förekomma*
De av kol, väte och syre bildade organiska
ämnena eller mullämnena äro
visserligen ej näringsämnen, men av betydelse för
jordens natur. De bestämmas vanligen ej
direkt, utan man nöjer sig ofta med att
undersöka glödgningsförlusten, som, om den ej helt
anger densamma, dock är en god mätare på
mullhalten, som hos sandjordarna har en
kraftigare inverkan på jordens natur, än hos
lerjord. I regeln kallas en
lerjord sandjord
med till i % 1 % humus = mullfattig
» > 2— 5 > 1—2 » > = mullhaltig
* * 5—J5 * 2—8 » » = mullrik
> meran 15 > mer än 8 » > = mulljord
Kvävet förekommer övervägande i
organiska föreningar, om ock de oorganiska,
salpeter och ammoniak, äro de enda former
av kväve, som växten kan tillgodogöra sig.
Av kväve bestämmes den totala mängden, och
halten härav står i ett nära förhållande till
myllan, då omkring 3.6 % av denna plägar
utgöra kväve. Erfarenheten har i allmänhet,
fast ej alltid, visat, att kväverika jordar äro
mindre i behov av kvävegödsel än kvävefattiga.
Dock äro rätt så kvävehaltiga jordar (med
ända till 1/2 % kväve) ofta tacksamma för
kvävegödsel. Detta beror givetvis på att så
gott som allt kväve finnes i organisk, d. v. s.
för växterna icke upptagbar form.
Salpeter-kväve, som ingår i mycket ringa och växlande
mängd i åkerjorden, finnes under den
kraftigaste vegetationsperioden blott till omkring
o.0001 % av jorden, men vid nyss kvävegödslad
jord eller innan vegetationen tagit fart, kan
det tiodubbla och mer förekomma. Halten av
ammoniakkväve är vanligen ännu lägre.
Fosfor finnes ursprungligen i jorden som
mineralet apatit (se Fosfat), dessutom
förekommer den såsom utfällt kalcium-, magnesium-,
aluminium- och järnfosfat. I mulljord ingår
den mesta fosforn i organiska föreningar. Av
de nämnda fosfaten äro de två sista så gott
som olösliga i markvätskan, medan de
förstnämnda äro jämförelsevis lättare lösliga.
Halten av kalcium- och magnesiumfosfat å ena
och aluminium- och järnfosfat å andra sidan
är därför i viss mån bestämmande för
fosforsyrans tillgänglighet för växten. Vid kemisk
undersökning av jordens fosforsyrehalt (vilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
