Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jättegröe ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
588
vävnader, som äro av största betydelse för
livet, hava i allmänhet hög k.-halt. Så den grå
hjärnsubstansen, nerver och körtlar, * bland
dem särskilt juvret. Största mängden k.
innehålla benen, vilka därigenom få sin hårdhet
och styrka, och vilkas kalkinnehåll även tjänar
som ett reservförråd, från vilket detta ämne
vid för ringa tillförsel därav med föda och dryck
kan hämtas för livsverksamhetens underhåll.
Vid k.-brist i näringen nedsättes
magsaftkörtlarnas verksamhet, fruktsamheten avtager,
k. bortföres ur benvävnaden, så att
bensjukdomar uppstå (se Benskörhet), skalen på
fåglarnas Ågg bliva svaga och äggläggningen
minskas eller upphör. Riklig tillgång på kalk
gör däremot hela livsverksamheten kraftigare,
förbättrar matsmältningen och ökar
fruksam-heten. Särskilt framträder kalkens gynnsamma
verkningar på ungdjuren, vilka vid uppfödning
på kalkgrund bliva sunda och kraftiga och få
en stark benbyggnad.
Vid vissa sjukliga tillstånd kan en abnorm
kalkansättning äga rum, så t. ex. i tuberkulösa
härdar och vid förkalkning av åder väggarna.
Största behov av kalk hava ungdjur,
dräktiga och högmjölkande kor samt fåglar under
äggläggningstiden. Särdeles starkt framträder
behovet av tillskott av kalk vid utfodring med
större mängd kalkfattiga fodermedel ss. myrhö,
rotfrukter, blast och saftiga fabriksavfall,
synnerligen då de äro sura, i det att kalk åtgår
för syrornas neutralisering. Ett tillskott kan
då givas i form av slammad krita, klorkalcium,
foderfosfat, foderbenmjöl eller (åt höns)
krossade ben.
Kalciumcyanamid. Se Kalkkväve.
Kalciumkarbid. Se Kalkkväve.
Kalesch. Se Vagn.
Kalhygge. Se Virkesdrivning.
Kali. Se Kalium.
Kaliforniavätska, »frisco». Se
Insekt-dödande medel.
Kali hun gersju ka. Se Gråfläcksjuka.
Kalikalk. Se Fältspat.
Kali, kalisalt. Se Kalium.
Kalium, K, är en lätt metall, som med
största begärlighet upptager syre och bildar
en oxid, kali, KaO, och i beröring med
vatten sönderdelar detta under utveckling av väte
samt bildning av hydroxiden, kalihydrat,
KOH, en vit i vatten lättlöslig kropp, som är
starkt basisk och verkar frätande på organiska
ämnen. På grund av deras starka
föreningsbegär förekommer varken den fria metallen,
oxiden eller hydroxiden i naturen, där däremot
åtskilliga kaliumsalter (kalisalter) förekomma
ytterst allmänt, likasom k. även utgör en viktig
beståndsdel av växt- och djurkroppen.
K.-halten i jord, växter m. m. beräknas i
allmänhet som oxid, kali. K.-f öreningar, som
hava större praktisk betydelse, äro:
Kalihydrat (k.-hydroxid, KOH), som
har industriell användning, t. ex. vid såptill-
verkning, och i veterinärpraktiken
användes-som frätmedel (se Horn).
Klorkalium (kaliumklorid, KC1) samt
Kalium sulfat (svavelsyrat kalium,
K2S04), vilka finnas i bergsalt och användas
som konstgödsel m. m. (se nedan).
Kalisalpeter (kaliumnitrat, KN03),
se-Salpeter.
Kaliumkarbonat, K2C03, vanligen
kallat pottaska, som framställes dels
genom urlakning av växtaska och askan efter
återstoden av betsockermelass efter dennas
användning för spritberedning, dels av
klorkalium m. m. Det användes för beredning av
kalihydrat, vid glastillverkning och vissa andra
industrier.
Förekomsten av k.
a. I den fasta berggrunden
förekommer k. i Sverige uteslutande som
dub-belsilikat (kiselsyrade salter av k., natrium,
kalcium, magnesium, aluminium och järn) i
största mängd i de i granit och gnejs
ingående fältspaterna ortoklas och mikroklin samt
kaliglimmer (muscovit). På flere ställen i
andra länder finnas bergsaltavlagringar, vilka
innehålla k.-salter (se nedan), framför allt
klorid och sulfat, och antagligen bildats
genom utkristallisering vid uttorkning av
havsvatten, i vars saltinnehåll dessa k.-föreningar
ingå.
b. De lösa jordlagrens k.-halt
härrör huvudsakligen från berggrundens silikat,
och k. finnes där dels som silikat ingående i de
oförvittrade delarna och bundet i vid
förvittringen uppkomna silikat och dels lösta i
markvätskan eller ur denna absorberade i
jorden. Om k.-halten i jordslag se art.
Jordanalys. K. kvarhålles mycket starkt mot
uttvättning ur jorden, dock något mindre i
mull- och torv- samt ren sandjord än i lerhaltig
jord.
K.-salterna äro i någon mån hygroskopiska
(draga till sig fuktigheten) och hava därför
antagits motverka torkans inflytande på
växterna, vilket emellertid ej är riktigt, utan
snarare försvåra de vattnets övergång från jorden
till växtr ött erna.
c. I växterna ingår k. som en oumbärlig,
beståndsdel i varje cell. Det befordrar
växt-energien och medverkar vid förflyttning och
lagring i växten av de assimilerade organiska
ämnena (kolhydrat och äggvita). Det medverkar
vid bildningen, transporten och omsättningen
av kolhydraten samt finnes i större mängd i
bladen, där kolhydraten bildas, samt i rötter
och rotknölar, där de upplagras som
reservnäring.
d. I djurkroppen ingår k. även som en
nödvändig beståndsdel. Det finnes
företrädesvis i cellprotoplasmat och förekommer i största
mängd i livligt växande vävnader, i muskler,
blodkroppar och nerver. Det antages hava
särskild betydelse för cellens bildning och ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
